Norrmalmstorgsdramat – vad hände egentligen?


28. 2003-09-26:
Norrmalmstorgsdramat – vad hände egentligen?
Seminarium 30 år efteråt tecknade bilden


Nils Bejerots Minnesfond och Svenska Carnegie Institutet arrangerade den 26 september ett seminarium om Norrmalmstorgsdramat 1973. Från vänster f.d. kriminalkommisarien Jan Olsson, poliskommisarien Bertil Olofsson, rättspsykiatern Marianne Kristiansson, seminarieordföranden Peder Langenskiöld och fil. kand. Jonas Hartelius. Foto: C. Delphin.

För att belysa det verkliga händelseförloppet och de slutsatser som man kan dra av Norrmalmstorgsdramat i augusti 1973 arrangerade Nils Bejerots Minnesfond och Svenska Carnegie Institutet den 26 september ett seminarium i Stockholm.

Huvudtalare var f.d. kriminalkommissarien Jan Olsson, som berättade om dramats förlopp minut för minut samt under upplösningen – sekund för sekund. Under dramat deltog Olsson i planeringen av insatserna, bl.a. inför den avslutande gasinsatsen och inbrytningen. Han berättade också att en polisman fått order om att hämta sitt jaktgevär för att kunna skjuta rånaren. Polismannen hade vid flera tillfällen haft rånarens huvud i siktet men avstått från att skjuta av rädsla för rikoschetter. Efter upplösningen spärrades alla delar av så att kriminalteknikerna kunde säkra alla spår. Olsson visade också en film från polisens rekonstruktion på platsen.

Poliskommissarien Bertil Olofsson, chef för polisens nationella insatsstyrka, redovisade den taktiska utvecklingen av polisens insatser vid hotfulla situationer under de senaste 30 åren. I början av 70-talet blev flygplanskapningar och den första generationen efterkrigsterrorister ett problem i Västeuropa. Norrmalmstorgsdramat kom att leda till ett paradigmskifte i synen på polisiär kompetens med ett samlat grepp på allt från förhandlingar till logistik. Efter några års utredande inrättades de första moderna piketgrupperna. I våra nordiska grannländer skapades regelrätta specialenheter. Olofsson berörde även dagens taktik och vikten av väl utbildade förhandlare. Med dagens kunskap och taktik skulle man inte låtit Clark Olofsson att förenas med rånaren, lika lite som man skulle tillåta att fler tillförs gisslan.

Marianne Kristiansson, chefsöverläkare vid Rättsmedicinalverket, berättade om sambanden mellan motiv, handling och tankevärld och om hur stress reaktioner verkar vid gisslan- och rånsituationer. Hon visade på olika, personlighetsbaserade sätt att hantera den uppkomna situationen, en del mer adekvata än andra. Olika typer av hanterings- och reaktionsmönster och effekten eller resultatet av olika konstellationer diskuterades. Individer med psykopatiska drag i sin personlighet har ofta god förmåga att läsa andra människors reaktioner för att kunna hålla kontroll på läget. Dessa bör inte förväxlas med rena psykopater, som i efterhand sällan har intresse av att berätta exakt vad som hände utan redigerar historien så att det passar dem själva.

En nyckelperson vid dramats upplösning var polispsykiatern Nils Bejerot, som ofta tillkallades för att prata ner pistolmän och självmordskandidater. Jonas Hartelius, som under många år samarbetade med Bejerot, berättade om dennes strategiska bedömning av rånarens handlingsmönster. Bejerot bedömde de flesta kriminella (utom de psykiskt sjuka) som rationella, och han påpekade ofta att “beteendet styrs av sina förväntade konsekvenser”. Bejerot uppfattade spontant att rånaren inte hade någon vinst av att skada sin gisslan. Bedömningen visade sig riktig och fick långt senare starkt stöd av statistiska undersökningar från liknande situationer. Det bidrog till att polisen i liknande barrikadsituationer fortsättningsvis inte släppte ut gärningsmän med gisslan.