Narkotikapolitisk dragkamp i Europa


av Carl G. Persson
Publicerad i Aktuell Säkerhet, april 1998

Just nu pågår en dragkamp i Europa, särskilt inom Europeiska Unionen, om hur den framtida narkotikapolitiken skall utformas. På sikt kan dragkampen avgöra möjligheterna att bedriva en restriktiv narkotikapolitik i vårt land.

Under de senaste månaderna har intresset varit fokuserat på den s.k. d’Ancona-rapporten från Europaparlamentet. En första version av rapporten skrevs i slutet av förra året av den nederländska socialdemokraten Hedy d’Ancona. Den lades fram för omröstning i EP den 15 januari i år, men den drogs tillbaka när den socialdemokratiska gruppen märkte att den riskerade att bli nerröstad.

d’Anconas första rapport var uttalat narkotikaliberal. Hon ville bl.a. att EP skulle kräva att Förenta Nationernas narkotikakonventioner skulle skrivas om så att handeln med hasch och marijuana skulle kunna legaliseras. Det föreslog hon utan att ha konsulterat FN:s narkotikakontrollprogram (UNDCP) eller att ha skänkt en tanke åt vilka konflikter som skulle kunna uppstå mellan EU och dess medlemsstater, som alla var och en har ratificerat FN-konventionerna. EU:s medlemsstater har – liksom sammanlagt omkring 150 stater – därigenom förbundit sig att begränsa användningen av hasch och annan narkotika till medicinska eller vetenskapliga syften. Inget anslutet land får tillåta fri handel med narkotika. Om EU skulle följa d’Anconas ursprungliga tankar skulle en allvarlig diplomatisk och folkrättslig konflikt uppstå mellan FN och EU. Men det hade d’Ancona inte tänkt på eller avsiktligt gått förbi.

Efter våldsam kritik, där bl.a. svenska föräldrar spelade en viktig roll, omarbetade d’Ancona sin rapport och strök de mest frapperande narkotikaliberala förslagen. Mycket fanns dock kvar. Vid förnyad behandling i EP:s utskott för medborgerliga friheter den 25 maj röstades stora delar av de narkotikaliberala förslagen bort, bland dem just avsnitten om FN-konventionerna. Trots detta fanns det tillräckligt med narkotikaliberala idéer kvar, bl.a. om att stödja experiment av schweizisk typ med utdelning av heroin till kroniska missbrukare. Den nya, “tvättade” rapporten kommer upp till plenarbehandling i juli. Även om d’Ancona fått vidkännas en prestigeförlust innebär hennes nya rapport en allvarlig förskjutning av den offentliga narkotikapolitiken i mer tolerant och uppgiven riktning.

De narkotikaliberala framstötarna i EU:s olika organ, främst inom parlamentet, är oroväckande. Ty här kan många narkotikaliberaler komma till tals på ett sätt som de inte skulle göra inom sina hemländers etablerade politiska fora. Deras samarbetsorganisationer har också medvetet sökt sig till just EU för att komma runt de “låsningar” vid den gamla, restriktiva narkotikapolitiken som de anser finnas i sin egna hemländer. Några sådana organisationer har t.o.m. haft inofficiella högkvarter inom Europaparlamentets byggnad i Bryssel. Nu skall de dock kastas ut, eftersom inga andra än parlamentets ledamöter och tjänstemän får använda de officiella lokalerna.

Under senare år har den narkotikapolitiska kartan i Europa blivit synnerligen brokig. Med några undantag så har miljögröna, socialdemokratiska och vänstersinnade partier i Europa en mycket drogliberal hållning. De tyska socialdemokraterna har t.ex. på sin partikongress uttalat sig för en legalisering av hasch. Europeiska miljöpartister verkar ha fastnat för att haschplantan är synnerligen grön och naturligt växande och därför allmänt bra att använda.

Drogliberala tankar i partiprogrammen visar att man har glömt alla de dyrköpta erfarenheter som ligger bakom den internationella narkotikakontrollen. Man vill inte heller ta till sig efterkrigshistorien, bl.a. vad som hänt i Sverige och många andra länder vid försök att släppa efter på narkotikakontrollen.

Därför blir den politiska utvecklingen inom narkotikaområdet ofta paradoxal. De kontinentala socialdemokraterna blundar för att arbetarklassens barn vanligtvis drabbas hårdast av narkotikamissbruk när narkotikabekämpningen blir eftersatt. De kontinentala miljöpartisterna har inte tänkt på den inre miljöförstöring som sker i haschmissbrukares hjärnor och de sociala miljöstörningar som drabbar deras familjer. Kontinentala vänsterpartister bekymrar sig inte om att de öppnar för nya kapitalistiska marknader med svagt konsumentskydd när de vill legalisera handeln med narkotika. Man kan knappast tänka sig några kunder som blir så hårt bundna till sina leverantörer som just narkomaner.

Vid Förenta Nationernas generalförsamlings särskilda session om narkotikaproblem den 8 – 10 juni markerades dock på den globala nivån en kraftfullt linje mot försvagningar i narkotikakontrollen. En resolution antogs med innehållet att alla länder måste motarbeta även efterfrågan på narkotika – det är sedan länge en grundläggande tanke i svensk narkotikapolitik. Världens ledare gjorde också tydliga utfästelser om att fortsätta den nationella och internationella kampen. Utanför sessionen var emellertid narkotikaliberalerna igång med sin lobbyverksamhet. Mer än 600 kända personer publicerade i New York Times ett upprop om att kampen mot narkotika gör mer skada än själva narkotikan. Bland undertecknarna fanns ett dussin svenskar, bland dem flera kända narkotikaliberala professorer. Claes Örtendahl, nyss avgången chef för Socialstyrelsen, kunde dock i efterhand inte redogöra för om han verkligen undertecknat uppropet.

Sverige håller alltjämt emot de narkotikaliberala framstötarna. Visserligen förekommer en del akademiker, bl.a. en del kriminologer och sociologer, som vill riva upp den svenska restriktiva linjen. Men de är ännu en minoritet utan inflytande. Vi kan ändå inte räkna med att den svenska linjen kommer att bli opåverkad av de kontinentala impulserna.

För det första har trendkänsliga massmediamänniskor redan börjat lyfta fram frågan om narkotikalegalisering som ett tema i tiden och bjuda in narkotikaliberaler att lägga ut texten. För det andra reser många svenska ungdomar i Europa, där de kommer i kontakt med attityder och miljöer som är mycket öppnare gentemot narkotika än vad de är vana vid hemifrån. Sådant kan leda till både de första egna missbrukskontakterna och till en mer likgiltig inställning till narkotika. Den allt mer resignerade hållningen mot narkotika och den minskade bekämpningen av narkotikahandeln i missbrukarleden bidrar till att öka tillflödet av droger på kontinenten och indirekt även i vårt land. Vi har aldrig tidigare haft så omfattande smuggling till Sverige som idag. Allt mer eftergivna attityder till narkotika skapar stora svårigheter för dem som skall hålla arbetsliv, skola och samfärdsel drogfria. Slutligen blir det allt svårare att hålla fast vid den svenska modellen om denna inte får stöd utifrån.

Den svenska narkotikapolitiken har vidare i praktiken blivit allt svagare under senare år. Polisens specialiserade resurser för narkotikabekämpning har minskat genom närpolisreformen. Narkomanvården har dragits ner kraftigt. Skolornas drogundervisning har mer eller mindre försvunnit på många håll. Om det inte snart blir en tydlig förstärkning av resurserna och en klar politisk markering att narkotikapolitiken skall utvecklas även med ökade praktiska insatser, är det fara värt att den svenska narkotikapolitiken blir överspelad av narkotikaliberalernas framstötar på kontinenten.

Regeringen tillsatte i maj en narkotikakommission för att under två och ett halvt år se över den svenska narkotikapolitiken. Det är gott och väl på papperet.

Men kommissionen har säkerligen tillkallats minst lika mycket för att lyfta frågan bort från den politiska dagordningen som för att hitta nya lösningar. Vi riskerar därför att den svenska narkotikapolitiken läggs i frysbox under mer än två år. Under tiden hinner narkotikaliberalerna i Europa driva igenom allt fler förslag med syfte att undergräva narkotikakontrollen.