Berömda brottslingar – Ernesto Miranda


Av Jonas Hartelius
SNPF Nummer 1, 2004

Han är sannolikt den brottsling som ändrat amerikanskt polisarbete mest under efterkrigstiden. Alla har sett och hört resultatet av hans överklagande, men knappast något vet vem han var, hur han såg ut eller varför han egentligen åtalades.

Varje dag kan man i amerikanska tevefilmer höra de berömda orden ”Ni har rätt att förbli tyst…” i samband med att en polisman gripit en brottsling. De ingår i den varning om gripna personers rättigheter som en polisman är skyldig att läsa upp för att ett erkännande skall anses vara tillåten bevisning.

Varningen tillkom 1966 sedan USA:s Högsta Domstol i ett uppmärksammat fall (Miranda mot Arizona) slagit fast att en gripen måste varnas om sina rättigheter för att polisutredningen och rättegången skall anses vara korrekt.

Utslaget kom efter att Ernesto Miranda överklagade en dom från Arizona till USA:s Högsta Domstol. Miranda hade 1963 gripits av polisen som misstänkt för kidnapping och våldtäkt på en ung kvinna i öknen utanför Phoenix, Arizona. Han var vid tiden 23 år och hade samlat på sig ett polisregister med bl.a. väpnat rån och våldtäktsförsök. Efter två timmars förhör erkände

Miranda sig skyldig och skrev för hand sitt eget erkännande. På detta fanns en maskinskriven notering att erkännandet gjorts frivilligt och i fullt medvetande om hans fulla rättigheter och att erkännandet skulle kunna komma att användas mot honom. Han fälldes i domstol men överklagade.

USA:s Högsta Domstol beslöt med röstsiffrorna 5 – 4 att upphäva den fällande domen mot Miranda. Domstolen gav klara föreskrifter om att en polisman måste upplysa en gripen om hans rättigheter.

Miranda-beslutet blev snabbt en hörnsten i amerikansk polisjuridik. Flera försök gjordes via kongressen att ändra på principen genom ny lagstiftning för att öka möjligheterna att använda bl.a. erkännanden som gjorts utan formell varning. Så sent som år 2000 slog emellertid USA:s Högsta Domstol fast att Miranda-beslutet hade rangen av tillämpning av rättigheterna i femte och sjätte författningstilläggen (om att ej behöva vittna mot sig själv resp. att ha rätt till juridiskt biträde). Vanlig lag kunde därför inte upphäva reglerna.

Miranda fick en ny rättegång, där hans undertecknade bekännelse inte kunde användas som bevis. En tidigare flickvän vittnade om att han berättat för denne om kidnappingen och våldtäkten. Han dömdes till fängelse och släpptes villkorligt 1972. Några år senare knivmördades han i en bar. En person greps men utövade sin rätt att tiga enligt Mirandareglerna. Ingen åtalades för mordet.

USA:s Högsta Domstol föreskrev aldrig exakt vilka formuleringar som polismän måste använda utan gav bara allmänna riktlinjer. Efterhand formulerades denna variant, som torde vara den vanligaste (ibland utan frågorna om personen förstått).

  1. Ni har rätt att förbli tyst och att vägra svara på frågor. Förstår Ni detta?
  2. Vadhelst Ni säger kan användas mot Er i domstol. Förstår Ni detta?
  3. Ni har rätt att rådgöra med en advokat innan Ni talar med polisen och att ha en advokat närvarande vid förhör nu eller i framtiden. Förstår Ni detta?
  4. Om Ni inte har råd med en advokat, kommer en att utses för Er före förhör om Ni önskar. Förstår Ni detta?
  5. Om Ni beslutar Er för att besvara frågor nu utan att ha en advokat närvarande kommer Ni fortfarande att ha rätt att sluta svara när som helst till dess att Ni talat med en advokat. Förstår Ni detta?
  6. När Ni nu vet och förstår Era rättigheter såsom jag har förklarat dem för Er, är Ni villig att svara på mina frågor utan att ha en advokat närvarande?