av Esbjörn Esbjörnsson
Publicerad i SydSvenska Dagbladet, 1998-03-31
Svensk polis under 1990-talet övergett från ett ”reaktivt” till ett ”proaktivt” arbetssätt för att använda gängse modebeteckningar. Genom närpolisen skall polisen arbeta förebyggande, proaktivt, och på så sätt minska brottsligheten i landet – en vacker tanke men vackra tankar räcker sällan i polisarbete.
Visst kan polisen minska kriminaliteten, men bara temporärt och lokalt. Man måste inse att polisiär brottsprevention huvudsakligen skuffar runt brottsligheten. Bostadsområden som går samman i grannsamverkan mot brott får förhoppningsvis färre inbrott i hem och bilar, men nästgårds, där man varit oföretagsam och inte samverkar, ökar kriminaliteten i stället – de lokala narkomanerna behöver nämligen fortfarande pengar och kan de inte skaffa dem på hemmaplan flyttar de verksamheten dit där pengarna finns. Likadant Är det med den nu aktuella tanken att bygga bort brott som kommer att tillämpas i Södra Hammarby i Stockholm. Detta område slipper kanske inbrott och bilstölder vilket dock är till ringa tröst för innevånarna i närbelägna Hammarby höjden med dåliga lås och bräckliga dörrar från 40-talet dit jakten på narkotikapengar i stället förläggs.
Och ”zero tolerance” i Eskilstuna gör Eskilstuna säkrare men flyttar brotten till Strängnäs och Flen. Även Eskilstunas knarkare kräver den dagliga dosen. När Eskilstunas aktion upphär återgår kriminaliteten där till ordningen. Ett annat exempel är de väpnade rånen. När bank- och postkontoren införde pansarglas och övervakningskameror flyttade i vart fall de mindre talangfulla rånarna över sin verksamhet till kvällsöppna- och ensambetjänade butiker. Och taxirån, som man trodde vara en försvunnen brottsform, tycks nu vara på väg tillbaka när andra lättillgängliga genvägar till pengar blivit färre.
Det finns bara två fall då polisiära aktiviteter satt mer påtagliga spår i kriminalstatistiken. Det ena var polisaktionen mot den illegala narkotikahanteringen under första halvåret 1969. Nedgången av de sk vardagsbrotten gav utslag i statistiken. Det andra fallet handlade om indragningen av den sk bankgarantin för checker. Bankerna hade (för att uppmuntra användning av checken som betalningsmedel) garanterat inlösen av olegitimerade checkar på belopp upp till 300 kronor (som var mer då än nu). Resultatet blev naturligtvis att landets narkomaner stal checkhäften, förfalskade checkerna och förvandlade dem till pengar upp till den bankgaranterade nivån – checkbedragarna slapp alltså legitimera sig. Efter påtryckningar av Rikspolisstyrelsen drog bankerna sommaren 1971 in garantin så att legitimation kom att krävas i butiker för alla checker, oavsett belopp. Bedrägerierna, som uppgick till tiotusentals fall per Er, försvann ur kriminalstatistiken.
Men glädjen blev inte beständig. När knarkaktionen upphört Återtog statistiken sitt vanliga utseende så fort de gripna avtjänat sina straff; egentligen hade det inte handlat om brottsprevention i trängre mening utan om ”inkapacitering” av kriminella – dock även det en form av prevention. checkbedrägerierna försvann men tyvärr kan man anta att bedragarna i stället blev tjuvar, för pengar måste de under alla förhållanden skaffa.
Denna pessimistiska syn på det proaktiva agerandets möjligheter innebär inte att man skall sluta nolltolerera eller avstå frän grannsamverkan. Att skydda sig mot brott har ett värde i sig, och en viktig uppgift för polisen är att hjälpa medborgarna att skaffa sig detta egenskydd – bara man inte förleds tro att brotten de minskar varaktigt och generellt. ‡
Men eftersom man alltså på goda grunder kan ifrågasätta polisens möjligheter att långsiktigt förhindra brott bär man kritiskt granska det ”paradigmskifte” i proaktiv riktning som genom närpolisens tillkomst skett under 90-talet .
Närpolisidén är inte ny. Den har prövats förut under namn av skyddspolis, områdespolis och kvarterspolis (eller varför inte i form av forna tiders handfasta fjärdingsmän) men övergivits i brist på påvisbara resultat. Skiftet har, trots tidigare negativa erfarenheter av arbetsformen, inte föregåtts av en vetenskaplig bedömning av utsikterna till framgång i den nya tappningen, dvs till en bestående minskning av ”vardagsbrotten” som Är närpolisens förstahandsmål. Att de ändå för över 30 procent av landets totala polisstyrka till närpolisen från kärnverksamheterna, dvs övervaknings- och kriminalpolisverksamhet, är, modest uttryckt, djärvt. djärvheten blir inte mindre av att dessa verksamheter ytterligare åderlåtits genom förtida pensionsavgångar, rekryteringsstopp och avsked av administrativ personal som ersatts med poliser.
Närpolisens startår var 92/93. Accepterar man ett par års övergångsbesvär borde man i vart fall nu ha rätt att kräva synliga resultat i form av minskad vardagsbrottslighet. Men sådana resultat saknas, tvärtom h har dessa brott ökat de senaste Åren. Vidare Är en majoritet av polispersonalen negativt inställd till verksamheten; en Sifoundersäkning nyligen visade detta. Att, som vissa gör, säga att man kan bortse från dessa siffror eftersom poliser alltid varit negativa till den här typen av verksamhet hjälper inte – den negativa uppfattningen grundas på erfarenhet. Och närpolisen är dyr, den kräver mycket lokaler (som dock ofta är stängda när man bäst behöver dem). Man kan alltså fråga sig om närpolisen är värd pengarna – för att uttrycka sig krasst.
Till dessa problem skall läggas att den åderlåtna övervaknings- och kriminalpolistjänsten på många håll fungerar dåligt eller inte alls. Numera finns åtskilliga exempel på att människor får vänta förgäves när man larmat polisen. Det är i nödlägen som allmänheten absolut måste kunna lita på att polisen fungerar, vilket man inte kan i idag. Och kriminalpolisens problem är väl kända – en polisanmälan har numera bara blivit en formalitet för att få ut ersättning på hemförsäkringen. Ingen väntar sig längre att anmälan åtgärdas, Än mindre leder till resultat.
Den svenska polisen fungerar alltså dåligt. Därom ger, om inte annat, tre SIFO- och en Temo-undersökning det senaste året besked. Orsaken är illa genomtänkta organisationsförändringar sedan mitten av 80-talet i kombination med orealistiska sparkrav. Därför måste den proaktiva filosofin dämpas betydligt och resurser återföras till kärnverksamheterna. Polisstationerna kan då hållas öppna i större utsträckning och övervakningsverksamheten, och därmed utryckningsberedskapen, förstärkas. Den orättvist förtalade bilpatrulleringen bör få bli rumsren igen; polisen som mitt i gatan står i alla ära men den bilburne konstapeln täcker större områden och Är snabbt grip- och flyttbar. Kriminalavdelningar med specialiserade brottsrotlar bär återinföras och åklagarväsendets första instans sammanföras med polisen genom inrättande av en eller flera åklagarkammare i varje distrikt med chefsåklagaren samtidigt som kriminalchef. Samordningsvinster och en effektiv och rationell förundersökningsledning skulle då erhållas.
Dessutom är dagens länsdistrikt för stora och sannolikt orsaken till de spänningar som finns på många håll mellan länsledning och personal; man har helt enkelt dålig kontakt med varandra. Mindre distrikt måste därför skapas och länsgränser brytas för att bilda vettiga geografiska områden; ingen naturlag säger att länsstyrelsen måste sköta polisen. Landet bör i stället indelas i fem till sex polisregioner med en regional myndighet i varje, ansvarig för inspektion och erforderlig samordning av distriktens verksamhet. Vidare behovs hårdare central styrning av polisväsendet. Därför bär RPS få en mer utsträckt direktivrätt. Vad skall man ha ett centralt Ämbetsverk till om det inte kan genomdriva statsmakternas beslut. Detta torde vara själva vitsen med centrala Ämbetsverk.