Av Jonas Hartelius
SNPF Nummer 2, 2006
Årtionde efter årtionde har nya narkotika introducerats på den svenska marknaden. Den fortsatta utvecklingen kan till viss del förutsägas med hjälp av olika källor och metoder.
Det svenska missbrukspanoramat har breddats kraftigt sedan krigsslutet. I början handlade det mest om amfetamin, på femtiotalet tillkom bl.a. marijuana. Vid mitten av sextiotalet spreds haschet snabbt. Under sjuttiotalet fick heroinet stor uppmärksamhet till följd av en rad överdoser. På senare år har en rad droger introducerats på den svenska narkotikamarknaden, bl.a. kat, psilocybinhaltiga svampar och ketamin.
Frågan är nu om det går att förutsäga vilka nya droger som kommer på den svenska marknaden i framtiden? Frågan är viktig ur flera synpunkter:
• informationsmässigt för att kunna ge klara besked om verkningar, rustecken, risker m.m. till medier, föräldrar och andra;
• medicinskt för att kunna utbilda vårdpersonal om bl.a. risker för överdoser, svåra abstinensreaktioner, farliga reaktioner och långsiktiga skador samt förbereda ändamålsenliga insatser;
• polisiärt och tullnärt för kunna att fästa uppmärksamheten på nya preparat, beredningsformer, attiraljer osv. att söka efter vid ingripanden;
• forensiskt (kriminaltekniskt och rättskemiskt) för att kunna bygga upp rutiner, skaffa referenssubstanser m.m. för analys av beslag och prover;
• administrativt för kunna klassa nya droger som narkotika; samt
• rättsligt för att kunna göra farlighetsbedömningar av nya preparat när dessa förekommer i narkotikamål.
Skarpa observationer
Genom historien har en rad viktiga upptäckter gjorts av rena tillfälligheter. Den brittiske läkaren Alexander Fleming hittade 1928 en petriskål (liten platt glasskål som används för bakterieodling) som hade blivit förorenad med svamp. På det förorenade området växte inga stafylokocker. Fleming drog slutsatsen att svampen utsöndrade något ämne som hämmade bakterietillväxten. Han hade funnit penicillinet av en tillfällighet. Men det var hans vaksamhet och medicinska skolning som gjorde att han drog användbara slutsatser av sin upptäckt. (Roberts, 1989)
Förmågan att göra oväntade upptäckter och dra nytta av dem kallas för serendipitet. Uttrycket kommer från Robert Walpole, som i ett brev 1754 skrev om en gammal arabisk sägen om Tre prinsar från Serendip (dagens Sri Lanka). Under sina resor gjorde prinsarna alltid tursamma upptäckter. I en mer allmän mening handlar serendipitet om att observera eller dra mer långtgående slutsatser än andra i en oväntad situation. En annan sida av denna förmåga handlar om att kunna bli varse vad som kan hända, t.ex. brott eller olyckor, kort sagt att få föraning. Man kan inte styra uppkomsten av situationen men väl sina egna observationer och slutsatser.
Inom narkotikaområdet finns en rad upptäckter som visar på serendipitet. Nils Bejerot upptäckte, när han 1954 vikarierade som socialläkare i Stockholm, det första fallet av injektionsmissbruk bland svenska ungdomar. Eftersom detta inte passade in i den etablerade kliniska eller vetenskapliga bilden av narkomaner, insåg han att det var ett nytt samhällsfenomen. Hans varningar föll dock länge på döva öron.
År 1982 såg några läkare i Californien svåra fall av Parkinsons sjukdom hos en liten grupp opiatmissbrukare, s.k. ”frozen addicts”. Dessa visade sig ha förlamande nervskador orsakade av ämnet MPTP, som bildas vid oren framställning av den syntetiska opiaten MPPP. Upptäckten var betydelsefull också för parkinsonforskare och narkotikapoliser.
Även missbrukare kan råka hitta intressanta drogeffekter, t.ex. flunitrazepam som strategisk drog vid brott.
Etiska och juridiska hinder, bl.a. patientsekretess och regler för experiment, gör att man ofta måste vänta till ”naturliga experiment” för att studera vissa missbruksvarianter. Ingen tillverkare hade kunnat testa stora doser av hostmedlet dextrometorfan för att se om det kunde framkalla hallucinationer, men just det gjorde sedan amerikanska collegestudenter och skapade ett nytt missbruksmönster.
En grundläggande skepsis bör också finnas vid reflexioner och prognoser, så att man förblir vaksam på överdrifter. Inte alla förvarningar slår in: PCP missbrukades i några få vändor omkring 1978 men blev aldrig populärt i vida kretsar i Sverige. Hemkokad ”kompot” (lågvärdigt heroin) från torkade vallmokapslar förekom hos oss en period på nittiotalet men synes ha försvunnit helt. Somligt förblir sällsynt, bl.a. cannabisextrakt.
Kan man sätta serendipiteten och vaksamheten i system för att tidigt få förvarning om nya narkotika eller andra droger? Det ligger i de flesta definitioner på både kreativitet och framtid att ingendera kan styras eller förutsägas. Men det finns metoder för att bättre ta till vara nya observationer och nya idéer – även inom drogområdet.
Omvärldsanalyser
Polis- och tullarbete har de senaste årtiondena blivit allt mer underrättelsebaserat, dvs. insatserna utformas på basen av omvärldsanalyser och strategisk planering. Underrättelser eller kunskapande (eng. intelligence) brukar hänsyfta på ”den information – frågor, insikter, hypoteser, bevis [som är] relevant för policy” (Wilensky, 1967, s. viii), dvs. som beslutsunderlag. För att det skall röra sig om underrättelser och inte bara rykten måste det enligt Godfrey och Harris (1971, s. xiii) röra sig om ”information som bearbetats – samlats, utvärderats, kollationerats, analyserats och rapporterats”. Det kräver metod och långsiktighet i arbetet.
Underrättelsefunktionen kallas idag ofta för omvärldsanalys. Denna innebär enligt Furustig och Sjöstedt (2000, s. 7) i allmän mening att en person eller organisation ”i ett syfte som rör den egna verksamheten undersöker delar av sin omgivning”, helt enkelt att man tar reda på vad som finns ”där ute”. Inom narkotikaområdet kan omvärldsbevakningen fokusera på förändringar i bl.a. tillverkningsprocesser, produktionsområden, aktörsuppsättning, transportrutter, smugglingsmetoder och andra modus operandi samt missbruksmönster och problem kring drogintag (t.ex. brott).
Förebilder för moderna polisiära och tullnära underrättelsesystem hämtas vanligen från militära verksamheter knappast alls från epidemiologiska eller ekonomiska. De senare har dock använts för kartläggning av det lokala missbrukets spridning resp. för att spåra pengarna inom den illegala narkotikahandeln.
Inom varje underrättelsesystem finns ett intellektuellt kapital, dvs. ”summan av allt som var och en vet i en organisation och som ger den en konkurrensfördel” (Stewart, 1997, s. 67). Inom narkotikabekämpningen gäller konkurrensfördelen för myndigheternas del gentemot narkotikabrottsligheten, dvs. förmåga att tränga bort denna från marknaden. Det intellektuella kapitalets lödighet har avgörande betydelse för kvaliteten i analysarbetet. I detta måste ingå en förmåga att fånga upp tidiga signaler på förändringar i omvärlden, t.ex. nya missbruksmönster.
Viktiga källor
Viktiga källor för kunskap och förvarning om enskilda nya droger är främst följande:
Etnobotaniken är läran om medicinskt och religiöst bruk av växtdroger i traditionella kulturer (se t.ex. Efron o.a., 1979, Emboden, 1979). Aktuella exempel på droger som letats fram ur denna kunskapsbas är efedrin och Salvia divinorum.
Droglitteratur omfattar allt från stora vetenskapliga standardverk (se t.ex. Martindale, 2002) till personliga berättelser om drogerfarenheter (se t.ex. Shulgin & Shulgin, 1991, resp. 1997).
Forskningsrapporter beskriver bl.a. nya syntesvägar och nya varianter av droger. De kan vara en källa för fria producenter när det gäller att hitta nya droger, som i många fall inte står under formell kontroll.
Industrirapporter om hantering av råvaror (narkotikaprekursorer) kan ge indikationer på aktiviteter inom udda grupper som inte håller på med legitim hantering av sådana kemikalier och därmed kan misstänkas producera nya droger.
Kliniska och sociala erfarenheter av nya missbruksmönster, nya skador m.m. kan varsla om att nya droger är på gång. Under många år på 1970-talet var narkomanvården vid forskningskliniken på Ulleråkers sjukhus en ledande rapporteringskälla om nya narkotika. I en del fall fångade man upp indikationer på nytt missbruk upp till två år före polisens beslagsrapport. Den fria kliniken i Haight Ashbury-området i San Francisco har i årtionden varit en primär källa för amerikanska nyheter om droger och missbruksmönster.
Forensisk (kriminalteknisk, rättsmedicinsk m.m.) information om sammansättningen av droger (inkl. spåranalyser av föroreningar från synteser), dödsfallsorsaker m.m. kan ge indikationer på nya droger, som t.ex. fentanyl, när detta medel började förekomma mer regelbundet på den svenska marknaden år 2003.
Polisiära underrättelser om den illegala marknaden, inklusive ”snacket på stan” om att nya droger förekommer, kan ligga till grund för mer systematiska insatser mot nya former av illegal hantering. Under senare år har det i Stockholm varit fallet med missbruk av exempelvis buprenorfin (Subutex®).
Nätsajter ger allt från kemiska fakta om drogers sammansättning och beredning till detaljerade anvisningar om intag för att nå vissa effekter. De kan vara mycket innehållsrika och väldokumenterade. Se t.ex. sajten Erowid.
Mediabevakning från andra länder, särskilt där det finns öppna drogkulturer, kan ge föraning om de droger som svenska ungdomar kommer i kontakt med, t.ex. ecstasyvarianter i Nederländerna eller metamfetamintabletter (”yaba”) på ferieorter i Sydostasien.
Skönlitteraturen innehåller sedan århundraden berättelser om droger och drogrus. De Quinceys En opieätares bekännelser (1821) och Baudelaires Artificiella paradis (1860) skapade vid publiceringen och lång tid därefter intresse för opium och hasch som rusmedel, och de fick vid mitten av 1960-talet förnyade läsarskaror. Aldous Huxleys berättelse om meskalinrus i Doors of Perception (1954) orsakade en litterär vogue kring hallucinogener. Anthony Burgess beskrev i sin bok A Clockwork Orange (1962) strategisk användning av droger (”drenchom”, ”synthemesc” och ”vellocet”) i förstärkta mjölkdrinkar (”milk plus mestos”) som förberedelser för nattliga slagsmål, våldtäkter m.m. för nöjes skull. Han förebådade därmed delvis flunitrazepamets användning vid brott.
Många av ovanstående källor anlitas även av läkemedelsindustrin i sökandet efter nya läkemedel.
En rad system
En rad myndigheter, organisationer och institutioner sammanställer material om den globala och nationella narkotikautvecklingen.
Inom Förenta Nationerna utarbetar Världshälsoorganisationen (WHO) översikter om nya droger, bl.a. som underlag för internationell kontroll som narkotika eller psykotropa medel. FN:s avdelning för droger och brott (UNODC) ger varje år ut en World Drug Report om den internationella narkotikautvecklingen. FN:s organisationer fokuserar dock huvudsakligen på de globalt mest utbredda typerna av narkotika.
Interpol och ICO bevakar och redovisar utvecklingen av den grova internationella narkotikabrottsligheten, dess arbetsmetoder, rutter osv.
I USA har federala myndigheter byggt upp ett landsomfattade nätverk, Drug Abuse Warning Network (DAWN), för att fånga upp tidiga signaler på nya droger och nya missbruksformer. En rad vårdinrättningar, laboratorier, rättsmedicinska stationer m.fl. redovisar nya fynd, t.ex. överdoser och psykoser. Fynden sammanställs till trender. Uppgifterna ligger till grund för bl.a. information till vårdpersonal om nya akuta tillstånd. Andra myndigheter, främst Drug Enforcement Administration (DEA), använder uppgifter om beslag av nya preparat, kriminella arbetsformer (modus operandi) m.m. som material till strategiska hotbilder (scenarier) för olika drogtyper.
Inom EU rapporteras nya droger och missbruksmönster till EU:s Centrum för (EMCDDA), som bl.a. utför riskvärderingar. EU bygger nu upp en ny rutin för rapportering om missbruk och gemensam narkotikaklassning av nya droger.
I Sverige bedrivs narkotikaunderrättelsearbete i mer begränsad skala, bl.a. av Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning (CAN), Folkhälsoinstitutet (FHI), Giftinformationscentralen, Läkemedelsverket, Rikskriminalpolisen och Tullverket. Fristående grupper, som Kriminellas Revansch I Samhället, Svenska Carnegie Institutet och Svenska Narkotikapolisföreningen samt nyhetsredaktioner som Drugnews och Motgift Gotland, bevakar också drogutvecklingen.
Åklagarmyndigheten har genom Utvecklingscentrum Stockholm under år 2005 publicerat en omfattande studie av nya narkotika som kan väntas förekomma i Sverige. Rapporten skall ligga till grund för farlighetsbedömningar i domstol.
Det svenska underrättelsesystemet inom narkotikaområdet har många svagheter. Dess intellektuella kapital är ringa, och antalet kompetenta analytiker litet. Det bedrivs knappast alls någon systematisk scenarioverksamhet kring problem eller hot. Förmågan att föreställa sig helt nya utvecklingslinjer är begränsad. Den strategiska beredskapen mot nya narkotikalika droger är låg. Få initiativ görs till narkotikaklassning. Som exempel på trögheten i systemet kan man ta ketamin. Detta ämne narkotikaklassades först 2005, efter initiativ från Ungdomssektionen vid narkotikaroteln i Stockholm, trots att frågan diskuterats åtminstone sedan 2001. Mycket ”rundgång” finns i systemet, vilket innebär att man ofta skriver av varandra. Det kan vara svårt att hitta och värdera primärkällorna. Ett resultat av detta blir att privata aktörer fyller viktiga funktioner för bevakning, sammanställning och spridning av kunskap om nya droger.
Nästa artikel skall analysera vilka nya narkotika och andra droger som kan bli aktuella i Sverige under de närmaste åren.
Artikeln är den första delen av en omarbetad föreläsning ”Narkotikautvecklingen och narkotikapolisens strategiska underrättelsefunktion” vid ett expertmöte med Svenska Carnegie Institutet och Ungdomssektionen vid Narkotikaroteln vid Länspolismyndigheten i Stockholms län den 24 maj.