Nils Bejerot – polisläkare, forskare och narkotikapolitisk opinionsbildare
Av Jonas Hartelius
SNPF Nummer 2, 2004
Nils Bejerot fick genom sitt arbete som polispsykiater och narkotikaforskare unika insikter om missbruksproblem, kriminalitet och psykiska störningar. De låg till grund för både hans opinionsbildning i narkotikapolitiken och hans taktiska rådgivning till polisen.
En serie tillfälligheter gjorde att Nils Bejerot hamnade i narkotikafrågan. När han 1954 vikarierade som socialläkare vid Stockholms stads barnavårdsnämnd diagnostiserade han det första fall av epidemiskt injektionsmissbruk av narkotika som någon myndighet i Europa kom i kontakt med efter kriget. Det rörde sig om en 15-årig flicka som fått i sig en överdos centralstimulantia och blivit psykotisk. Bejerot förstod att detta representerade något nytt i missbrukspanoramat. Trots hans larmrapport och trots att barnavårdsnämndens egen nattpatrull kände till något hundratal unga missbrukare avfärdade nämnden det hela som ungdomlig rövarromatik.
Våren 1965 startade en effektiv lobbyverksamhet för s.k. legalförskrivning i svenska medier. Tanken var att läkare skulle få rätt att skriva ut narkotika på recept till kroniska missbrukare i syfte att minska deras kriminalitet. Bejerot varnade för att detta stred mot all vetenskap och beprövad erfarenhet inom narkotikaområdet. Han kunde med sin s.k. stickmärkesundersökning vid häktet visa att experimentet ledde till en hastigt spridning av missbruket. Därmed kunde han grusa förespråkarnas förhoppningar om att stoppa både spridning och brottslighet – vilket ledde till en bestående konflikt med narkotikaliberalerna i flera årtionden.
När sedan missbruket minskade kraftigt under polisoffensiven (1969 – 1970) fick han möjligheter till viktiga jämförelser av en narkotikaepidemis utveckling under olika kontrollklimat. Det gav honom senare underlag för kritiken mot dåvarande riksåklagarens riktlinjer om åtalsunderlåtelse vid narkotikaförseelse. Denna praxis ledde under senare delen av 1970-talet till att det var mer eller mindre fritt för smålangare att bära på sig upp till 20 gram hasch. Praxis ändrades 1980, efter omfattande kritik från bl.a. Bejerot.
Bejerots grundläggande intresse var människor och mänskligt beteende. Han arbetade med så skilda frågor som enkelriktade landsvägar (för att minska risken för olyckor), psykiskt betingade ryggproblem (på den tiden en känslig fråga vid sjukskrivningar) och gisslansituationer (av stor betydelse för polisens taktik). Till skillnad från många av hans samtids beteendevetare hade han en rationell människosyn. Han ansåg att människor handlade rationellt utifrån sina betingelser och vad de hade lärt sig av tidigare erfarenheter. Det hade avgörande betydelse vid Norrmalmstorgsdramat 1973. Bejerot kom snabbt fram till att den kommersielle bankrånaren inte skulle ha något att vinna på att skada sin gisslan. Därmed hade polisen ett psykologiskt övertag redan från början. Dramat slutade lyckligt på det sjätte dygnet genom att rånaren gav upp.
Timmar av samtal med missbrukare, kriminella och psykiskt sjuka människor lärde honom att förstå deras känsloliv, tankemönster och värdegrunder. Detta gav honom uppslag till många uppsatser (bl.a. en om ”narkomani som en artificiellt framkallad drift”) eller slagkraftiga formuleringar (t.ex. att ”missbrukaren uppträder som sitt drogberoendes heltidsanställde försvarsadvokat”).
Från sina polisläkarerfarenheter samlade och publicerade Bejerot intressanta fall (bl.a. i serien Vardagsbilder, i bokform 1984), observationer och tendenser. Han varnade tidigt för folkhemmets och socialbyråkratins oförmåga att hantera asociala beteenden såsom missbruk och brott, inte minst på grund av deras orealistiska människosyn. Av polisiärt intresse var särskilt hans analyser av gisslantagandets psykologi. Där visade han att det var avgörande skillnader i risknivån mellan t.ex. en kommersiell bankrånare i en barrikadsituation (låg risk för gisslan när den första hetsen lagt sig) och en bortrövad politisk motståndare (hög risk att gisslan dödas avsiktligt).
Bejerots erfarenheter från polisläkarrollen låg till grund även för hans narkotikapolitiska opinionsbildning. Med sin breda erfarenhet av udda och störda beteenden hade han alltid något aktuellt fall eller färsk studie att hänvisa till. I debatter med t.ex. socialhögskolestuderande kunde han drämma till med jordnära argument som att om man sett så många skadade haschare som han gjort skulle man inte bagatellisera haschets skadeverkningar.
Under 1980-talet var han en av Sveriges inflytelserikaste opinionsbildare. Hans stil var kraftfull och fokuserade alltid på det orimliga i den officiella linjen, t.ex. att det skulle vara straffritt att missbruka narkotika. Han kunde stundom vara frän men förblev alltid saklig. Han var tveklöst den som betytt mest för att vända svensk narkotikapolitik i restriktiv riktning.
Efter hand blev han även en skarp kritiker av hela det svenska välfärdssystemet. Han sköt särskilt in sig på den förhärskande mentaliteten att individen skulle ha alla rättigheter (t.ex. att missbruka narkotika utan samhällsingripanden) och kollektivet alla skyldigheter (t.ex. att betala vården för missbrukets skador).
Bejerot bedrev en omfattade föreläsningsverksamhet över hela landet. Totalt hade han över 100.000 deltagare på sina tvådagarskurser. Han publicerade över 600 böcker, uppsatser och debattartiklar.
Under många år föreläste Bejerot vid bl.a. polisskolan (sedermera Polishögskolan) om bl.a. drogmissbruk, psykiska störningar och förhandlingsteknik. Han utbildade så gott som alla Sveriges poliser. Detta, liksom hans dagliga insatser som psykiater, gav honom titeln ”polisläkaren”.
Bejerot medverkade i bakgrunden vid bildandet av Svenska Narkotikapolisföreningen och till Svenska Carnegie Institutets stöd för föreningen. Han föreläste om svensk och engelsk narkotikapolitik vid SNPF:s första halvårsmöte, november 1987 i Göteborg.
Ett fempunktsprogram mot narkotikaepidemier
I boken Narkotikafrågan och samhället (1968) förespråkade Nils Bejerot ett ”epidemiologiskt handlingsprogram för narkomanibekämpning” i fem steg:
- Eliminering av agens (de sjukdomsframkallande orsakerna), dvs. drogerna.
- Kontroll av spridningsvägarna för agens, t.ex. genom skärpt förskrivningskontroll samt tull- och polisinsatser för att hejda smuggling och langning.
- Preventiva insatser riktade mot utsatta grupper, bl.a. information.
- Behandling av de redan drabbade.
- Isolering och långtidsvård av de höggradigt smittsamma, dvs. de som sprider sitt missbruksbeteende till andra.
Bejerots program blev mycket omstritt redan från början. Endast vissa delar, som utmönstrande av vissa narkotika ur sjukvården eller information till riskgrupper, har genomförts. Andra, som tvångsvård för narkotikamissbrukare, skulle dröja till 1982 med lagen om vård av missbrukare (LVM). Isolering av höggradigt psykosocialt smittsamma missbrukare har aldrig tillämpats i något västland.
Nils Bejerot föddes 1921 i Stockholm och studerade medicin vid Karolinska institutet. Han började arbeta som socialläkare i Stockholm 1962. Från 1958 var han dessutom psykiatrisk konsult vid Stockholms polisdistrikt och från 1965 konsultläkare vid Allmänna häktet. Genom åren gjorde han omkring 10.000 akutpsykiatriska bedömningar. Han medverkade också som psykiatrisk rådgivare åt polisledningen vid många skarpa situationer. Den mest kända var Norrmalmstorgsdramat 1973. Där gav hans bedömning av rånarens psyke ett avgörande bidrag till den polisiära strategin.
År 1974 disputerade han vid Karolinska institutet på avhandlingen Narkotikamissbruk och narkotikapolitik. Han blev docent 1975 och erhöll professors namn 1979. Vid Svenska Carnegie Institutets grundande 1982 utsågs han till chef för dess vetenskapliga verksamhet och var kvar i den rollen fram till sin död 1988. I en bibliografi som utgavs till hans 65-årsdag (1986) förtecknas över 600 verk.
Litteratur om Nils Bejerot
Nils Bejerot – Människan och Verket, Svenska Carnegie Institutet, 1986.
Nils Bejerot – forskaren, folkupplysaren, pionjären i kampen mot narkotika, Nils Bejerots Minnesfond, 1993.
Nils Bejerots hemsida
Nils Bejerots Minnesfond driver hemsidan https://www.nilsbejerot.se/ med texter (bl.a. böcker i pdf) och filmer från hans föreläsningar.