Av Jonas Hartelius
SNPF Nummer 3, 2005
USA:s federala narkotikapolis, Drug Enforcement Administration, fungerar som ”storebror” till alla andra nationella narkotikapolisorganisationer.
Med den amerikanska federala narkotikalagen (Harrison Act) 1914 infördes i princip ett totalförbud mot hantering av narkotika utanför sjukvården. De första federala narkotikaagenterna började arbeta 1915 på en specialavdelning inom Skatteverket. Efter många omorganisationer bildades Drug Enforcement Administration (DEA) 1973 som en självständig myndighet och tog då över största delen av USA:s federala narkotikabekämpning. Idag sorterar DEA formellt under FBI men har operativ självständighet.
DEA har 237 lokala kontor i USA och 80 sambandskontor i 58 länder. Antalet anställda är cirka 11 000, varav hälften narkotikapoliser. Budgeten är på över två miljarder USA-dollar. År 2002 gjorde DEAagenter över 27 000 gripanden och tog 61 ton kokain, 700 kilogram heroin, 195 ton marijuana samt 11 miljoner doser hallucinogener.
Brett mandat
DEA har vida arbetsuppgifter, bl.a. följande:
• förundersökning mot grova narkotikabrottslingar som verkar över delstats- och nationsgränser,
• underrättelsearbete inom narkotikaområdet,
• beslag av vinster från narkotikabrottslighet,
• samordning av polisoperationer, även internationellt, samt
• diplomatiskt samarbete i narkotikakontrollfrågor, inklusive samarbete med Förenta Nationerna, Interpol och andra organisationer.
DEA svarar även för administrativ narkotikakontroll. Myndigheten upprättar narkotikaförteckningar, men den kan också förklara nya ämnen som narkotika. I speciella fall kan man införa en nödfallsklassning som gäller i två år för att hejda handeln med ett visst missbruksmedel i väntan på traditionell klassning. DEA har under senare år varit snabbare än t.ex. FN eller svenska myndigheter med att reglera nya medel som narkotika. Det har gällt bl.a. ketamin (narkotikaklassat i USA 1999 och i Sverige den 1 juli 2005).
DEA utövar tillsyn över hantering och förskrivning av narkotikaklassade läkemedel inom sjukvården, över legal läkemedels- och narkotikaproduktion m.m.
Stilbildande
DEA blev på 1970-talet en globalt stilbildande narkotikapolis. Eftersom Interpol inte har några egna operativa styrkor, föll det ofta på DEA att samordna stora internationella tillslag. Till detta bidrog också att DEA hade gott om pengar, kraftfull politisk uppbackning och rikhaltig modern teknik. På 1970-talet skaffade man sig en egen flygavdelning med ett fyrtiotal plan för luftspaning. År 1974 öppnades El Paso Intelligence Center (EPIC) nära mexikanska gränsen för att ge taktiskt underrättelsestöd åt dagliga operationer. Samma år skapades ett system (DAWN) för att fånga upp nya droger och missbruksmönster ute i samhället. Även inom kriminalteknik och datorstöd har DEA varit ledande. En särskild avdelning kartlägger och bekämpar penningtvätt.
DEA har utsträckt sin narkotikabekämpning till Internet. Genom Operation Cyber Chase, som slutfördes i april 2005, greps 20 personer i fyra länder. De var misstänkta för att ha använt över 200 hemsidor för att sälja över 2,5 miljoner doser narkotikaklassade läkemedel, bl.a. amfetamin. Samtidigt ansökte myndigheten om förverkande av 41 bankkonton i flera länder och 6 miljoner dollar. I januari 2005 öppnade DEA en särskild länk på sin hemsida för att rapportera företag som misstänks för olaglig drogförsäljning via internet. Hemsidan har en lista med namn och foto på de mest efterspanade narkotikabrottslingarna. Framgångsrika stora operationer redovisas med journalistisk skärpa.
DEA och dess tidigare medarbetare publicerar handböcker i narkotikabekämpning med den självklara utgångspunkten att amerikanska metoder fungerar över hela världen. Kurser hos DEA ger både specialkunskaper och karriärstöd åt narkotikapoliser från andra länder.
DEA:s strategi går ut på att slå till mot ”källan”, dvs. narkotikaproduktionen. Man försöker eliminera alla led i ett narkotikasyndikats hantering. Beslagen kan därför bli stora vid en enda insats. Operation Trifecta startade 2001, pågick i 19 månader, omfattade 80 särskilda brottsutredningar och involverade sju federala samt 60 delstatliga och lokala polismyndigheter jämte mexikanska myndigheter. Totalt greps 240 personer. Beslagen omfattade 11 ton kokain, 11 ton marijuana, nästan 50 kilogram metamfetamin och över 8 miljoner USA-dollar. USA:s justitieminister John Ashcroft hälsade ingripandena som en ”signifikant seger” i kampen mot narkotikabrottsligheten.
DEA:s viktigaste inflytande på andra länders polisarbete är emellertid psykologiskt: man alltid har den tuffaste attityden och de bästa resurserna. När andra länder diskuterar utveckling av sin narkotikabekämpning sker det vanligtvis med utgångspunkt från DEA:s strategier, metoder och materiel.
DEA:s långtgående befogenheter att t.ex. infiltrera organisationer har gjort att många andra polisorganisationer (även Rikspolisstyrelsen) krävt liknande lagregler. Ett kvalificerat svenskt försök gjordes 1980 av RPS med den s.k. Spanark-promemorian. I denna föreslogs bl.a. att kronvittnen skulle införas, att hemlig avlyssning (buggning) skulle tilllåtas, att ”fria spanare” skulle få anlitas, att narkotika skulle få köpas i bevissyfte m.m. Föga av detta har genomförts. Buggning är på väg, medan kronvittnen anses strida mot svensk rättstradition. DEA:s arbetsmetoder är dock präglade av en annan rätts- och poliskultur än den svenska. Eftersom amerikanska domstolar har mycket stränga regler om s.k. tillåten bevisning (medan vi i Sverige har fri bevisprövning), blev det nödvändigt att genomföra stora operationer så att huvudfigurerna kunde gripas på bar gärning med narkotika och narkodollar.
Problem
DEA:s verksamhet har inte varit problemfri. Det systematiska rotandet i andra länders narkotikabrottslighet har avslöjat politiskt och diplomatiskt känslig korruption. Under Vietnamkriget (1965 – 1975) gjorde amerikanska narkotikapoliser stora insatser för att stoppa narkotikahandeln i Sydostasien, samtidigt som CIA köpte politiskt stöd i kampen mot kommunismen genom att stödja lokal narkotikaproduktion i området.
DEA:s arbete har fått utstå många slags kritik. Narkotikaliberaler har talat om ”polisstatsmetoder” och att ”kriget mot narkotikan” skapar enorma profiter.
En mer professionell kritik utifrån många års polisoperativa erfarenheter har framförts av den tidigare DEA-agenten Michael Levine. Denne var på 1980-talet en mycket framgångsrik ”under cover”-agent i New York. Han grep sammanlagt över 3 000 narkotikabrottslingar, som dömdes till totalt 15 000 års fängelse. Efter att ha sett det interna politiska spelet på hög nivå inom DEA, blev han mycket besviken och sammanfattade senare sin kritik i ett par böcker. Han utvecklade i stället en strategi som fokuserade på att stoppa de enskilda missbrukarnas inköp och innehav av narkotika. På mycket kort tid lyckades han städa upp narkotikahandeln på flera ställen i New York. Operationerna tog hänsyn till att alla narkotikaprofiter ytterst genereras av de enskilda missbrukarna. Genom polisingripanden mot efterfrågan kan man minska profiterna och svälta ut narkotikabrottsligheten. Men det sker sällan systematiskt i USA eller andra länder, eftersom missbrukarna mest ses som ”offer” för langarnas framfart. I Sverige har bl.a. Nils Bejerot påpekat att det ensidiga jagandet efter narkotikaprofitörerna lämnar missbrukarnas efterfrågan intakt och därmed förutsättningar för nya aktörer.
Bekämpande av marknadsefterfrågan genom att systematiskt störa missbrukarnas hantering av narkotika är en svensk specialitet. Framgångarna har varit betydande, bl.a. vid polisoffensiven (1969), i Arboga (1986) och på Sergels Torg (1996 och många senare omgångar). På denna avgörande punkt i kampen mot narkotikabrottsligheten har faktiskt svensk narkotikapolis periodvis varit internationellt stilbildande.
Referenser
DEA: www.dea.gov.
Lee GD (2004): Global Drug Enforcement – Practical Investigative Techniques, Boca Raton: CRC Press.
Levine M (1990): Deep Cover, New York: Delacorte Press.
Levine M (1991): Fight Back!, New York: Dell.
McCoy (2003): The Politics of Heroin, rev. ed., Chicago: Lawrence Hill Books.
Narkotikafrågan (1981): Nya spaningsmetoder för polisen – Vi granskar Spanark!, temanummer, nr 16.
RPS (1980): Narkotikaspaning och underrättelseförfarande (Spanark), stencil.