Av Jonas Hartelius
SNPF Nummer 3, 2005
Narkotikapengar måste förr eller senare slussas in i den reguljära ekonomin för att ge långsiktig avkastning. Processen kallas ofta för ”penningtvätt” och är synnerligen lönsam för alla inblandade.
Penningtvätt” blev ett begrepp i Chicago under alkoholförbudstiden. Storlangare som Al Capone gjorde sådana förtjänster att de hade svårt att hantera pengarna. För att skaffa en till synes laglig källa installerade de tvättmaskiner med myntinkast i hyreshus. Tvättmaskinerna gav ”rena pengar”. Men inte ens med dygnetruntbeläggning kunde de generera så stora summor som Capone & Co. rörde sig med. Capone fälldes till slut för skattebrott. Hans samtida, Meyer Lansky, utvecklade penningtvättens grundläggande metoder, med bl.a. falsk bokföring och utländska bankkonton, och gjorde penningtvätt till en ny brottsindustri.
Fyra kilo sedlar
Samma problem att omvandla profiter till ”rena” pengar har dagens narkotikabrottslingar. Ett kilo kokain betalas med fyra kilo dollarsedlar i vanliga valörer. Vid ett beslag hos en colombiansk narkotikalangare och penningtvättare i Miami hade denne 3,6 miljoner dollar i små valörer med en sammanlagd vikt av över 300 kilogram i sin lägenhet samt på sitt lokala bankkonto ytterligare 5,8 miljoner dollar. Han hade under de föregående åtta månaderna tvättat 242 miljoner dollar via sitt konto med en provision på två procent (förtjänst 4,8 miljoner dollar). En annan man skaffade ett eget jetflygplan och ombesörjde på ett år flygfrakt av 250 miljoner dollar från Miami till Panama City.
Syftet att pengarna skall bli ”rena” är kärnan i en definition av penningtvätt i en amerikansk senatsrapport, dvs. ”omvandling av förtjänster från brottsliga aktiviteter till finansiella tillgångar som synes ha lagligt ursprung”.
Metoderna för att tvätta pengar kan variera, och nya tillkommer ständigt. Pengarna kan passera genom casinon, valutaväxling, obligationer, fysisk skeppning av sedlar till annat land men även omsättas genom bluffakturor, utländska konton, skalbolag och fiktiva bolag. Andra kanaler är bl.a. välgörenhetsorganisationer och informella betalningssystem, som det arabiska hawala. Provisionerna kan variera mellan 4 och 30 procent, beroende på hur ”heta” pengarna är eller vilken lösning klienten vill ha.
Globalt uppskattas penningtvätten årligen omsätta i storleksordningen 600 miljarder USA-dollar, eller någonstans mellan 2 och 5 procent av hela världsproduktionen.
Penningtvätten ger brottslingar möjligheter att behålla sitt byte. Den undandrar gigantiska summor från skatt. Den ställer allt större delar av marknadsekonomin under brottslig kontroll. Den hotar det finansiella systemets integritet. Den skapar osunda villkor för affärslivet och finansierar bestickning. Den finansierar terrorism.
I Sydamerika har många regeringar till följd av flödet med ”narkodollar” från droghandeln tappat kontrollen över samhällsekonomin. År 1991 kom minst 20 procent av Perus bruttonationalprodukt från narkotikahandeln. I Colombia ökade narkopengarna så mycket att de utgjorde en tredjedel av landets bruttonationalprodukt. Profiterna investerades i allt från daghem till domare. Demokratin hotades av mutor och mord. En skattning av amerikanska DEA vid början av 1990-talet gav att Colombias narkotikahandel omsatte 30 miljarder USA-dollar. Landets ekonomi hade, som en inhemsk centralbanksdirektör sade, blivit ”narkotikaberoende”.
Forskaren Rachel Ehrenfeld (1992, s. 211 ff.) har varnat för att USA till följd av penningtvätt och andra illegala affärsverksamheter riskerar att ”colombiseras” när den illegala ekonomin får allt större räckvidd.
Kriminell bank
En bank vars verksamhet kom att ge en inblick i labyrinterna kring penningtvätt, skattflykt och terroristfinansiering var Bank of Credit and Commerce International (BCCI).
BCCI blev en global aktör i allt från finansiering av teknologi för massförstörelsevapen till undanstickande av diktatorers pengar. Dess affärer organiserades på många händer för att försvåra myndigheternas insyn. I ett fall med planterade pengar, som avslöjades av amerikanska agenter, gick pengarna från en lokal bank till BCCI:s kontor i Tampa, Florida, sedan via en New York-bank till BCCI:s huvudkontor i Luxemburg och därefter till bankens kontor i London. Där lades de in som en säkerhet för ett lån till ett fiktivt bolag i Bahamas. Sedan skickades pengarna till BCCI i Tampa och slutmålet BCCI:s filial i Uruguay.
År 1988 var BCCI den viktigaste kanalen för att slussa ut huvudparten av de 28 miljarder USA-dollar som den peruanska kokainhandeln generade. Pengarna hamnade bl.a. hos den marxistiska guerillan Sendero Luminoso. Efter många skandaler stängdes BCCI 1991 av Bank of England. Därmed uppdagades historiens största bankskandal. BCCI:s fulla inblandning i svarta affärer gav en helt ny betydelse år begreppet ”fullservicebank”. Vid stängningen hade banken 430 kontor i 73 länder.
Efter stängningen kom BCCI i branschen allmänt att kallas för ”Bank of Crooks and Criminals International” (ung. ”Skurkarnas och Brottslingarnas Bank”).
I USA har åtminstone 400 banker varit föremål för utredningar om medverkan till penningtvätt.
Penninghäleri
Rättsligt hamnar penningtvätt i Sverige under brottsrubriceringen penninghäleri (BrB 9:6a). I många fall kan det även bli fråga om skattebrott eller försvårande av skattekontroll.
I Sverige utreds penningtvätt i första hand av Finanspolisen (Fipo), som tillskapades genom ett riksdagsbeslut 1992. Fipo började arbeta 1993, och dess första chef blev den legendariske narkotikaåklagaren Christer Fogelberg. Efter utredning lämnar Fipo över ärendena till Ekobrottsmyndigheten. En rad instanser, från antikhandlare till banker, har skyldighet att anmäla misstänkt penningtvätt.
Internationellt regleras penningtvätt genom en rad FN-konventioner, bl.a. narkotikabrottskonventionen (1988). FN har ett särskilt program mot penningtvätt och har skrivit ett förslag till modellagstiftning. Financial Action Task Force (FATF) har f.n. 33 medlemsländer och prioriterar kampen mot penningtvätt och finansiering av terrorism.
En enda internationell operation mot penningtvätt kan ge dramatiska resultat. DEA genomförde i oktober 2003 Operation Moneyclip. Den ledde till att 83 personer greps och att 4,4 miljoner USAdollar togs i beslag tillsammans med bl.a. 2,5 ton kokain och stora mängder annan narkotika. Totalt beräknades den inblandade brottsorganisationen under en tid av omkring två år ha tvättat 200 miljoner USA-dollar.
Jakten på penningtvätt innebär en ökad kontroll av nationella och internationella betalningsströmmar och därmed också ökade möjligheter att kontrollera skattesmitning. Samtidigt innebär dessa en ökad övervakning av medborgare, organisationer och verksamheter. I maj 2005 protesterade svenska frivilligorganisationer vid ett möte i Riksdagen mot att de nya regler som föreslagits av FATF skulle innebära långtgående intrång i svensk föreningsfrihet. Kraven på registrering av alla transaktioner och mottagare skulle medföra att t.ex. Frälsningsarmén skulle behöva registrera namn och belopp på en ensamstående moder som får pengar till julklappar åt barnen…
Ekobrottsmyndighetens definition
”Med penningtvätt avses sådana åtgärder med avseende på egendom som har förvärvats genom brott, som kan medföra att denna egenskap hos egendomen fördöljs, att den brottslige får möjlighet att undandra sig rättsliga påföljder eller att återskaffandet av egendomen försvåras, samt sådana åtgärder som innefattar förfogande över och förvärv, innehav eller brukande av egendomen. Med penningtvätt avses även åtgärder med annan egendom, om åtgärderna är ägnade att dölja att någon har berikat sig genom brottslig gärning.”
Referenser
Carlberg P (2005): Krafttag mot penningtvätt, Svenska Dagbladet, 27 maj.
Carlberg P (2005): ”Underground banking” gäckar polisen, Svenska Dagbladet, 28 maj.
Carlbom M (2005): ”Terroristförslag hot mot föreningsfriheten”, Dagens Nyheter, 28 maj.
EBM (2005): www.ekobrottsmyndigheten.se.
Ehrenfeld R (1992): Evil Money, HarperBusiness.
FATF (2005): www.fatf-gafi.org.
Hartelius J (1993): Penningtvätt från Al Capone till Christer Fogelberg, Scipio, nr 2.
Reuter P, Truman EM (2004): Chasing Dirty Money, Washington (DC): Institute for International Economics.
UNODC (2005): www.unodc.org.