Av Jonas Hartelius
SNPF Nummer 1, 2005
Många stödinsatser för missbrukare urartar till direkta stöd för fortsatt missbruk.
”Narkomanen uppträder som sitt beroendes heltidsanställde försvarsadvokat” sade Nils Bejerots ofta för att beskriva missbrukarnas manipulationer kring drogerna. Försvaret drivs ofta som ett skickligt spel för att avleda hot mot fortsatt drogintag, för att komma över droger osv.
Och omgivningen ställer vanligtvis upp – av välvilja, omedvetenhet eller rädsla. För alla sådana yttre insatser som gör det enklare att leva i rollen som missbrukare används ofta det engelska uttrycket ”enabling”. Det kan översättas med ”underlättande” eller ”möjliggörande”, men det nyttjas ofta oöversatt. Ordet introducerades i missbrukssammanhang från AA-rörelsen.
Enabling kommer som ett ogenomtänkt svar på manipulationer. Missbrukaren flyr ofta från konsekvenserna av drogintaget, som kan fungera som ”bromsar” på missbruket (Bejerots uttryck). Då kan missbrukaren söka professionell hjälp för att få bort störningar som abstinensbesvär, infektioner eller langarhot. Obetänksamma läkare kan skriva ut narkotikaklassade läkemedel till missbrukare utan att grundligt utreda deras totala drogkonsumtion. Terapeuter kan fokusera på missbrukets “bakomliggande orsaker” i stället för deras eget ansvar. Allmänt välvilliga personer kan tillhandahålla pengar, hemservice och ursäkter, eftersom missbrukarna ”har det så besvärligt”.
I en samlad insats för att behandla en missbrukare med målet varaktig drogfrihet behövs betydande medicinska och sociala insatser, t.ex. behandling av infektioner och sanering av skulder. Men om dessa görs utan att missbruksbeteendet samtidigt stoppas riskerar stödet att urarta till ett stöd för fortsatt missbruk.
Enabling förskjuter balansen mellan missbrukets plus- och minussidor så att missbrukaren får ökad rörelsefrihet. Den gör att missbrukaren kan hålla på mycket längre i sin destruktiva livsstil. Enabling skiftar konflikterna kring missbruket till andra grupper, bl.a. anhöriga, arbetskamrater, grannar – och i sista hand poliser.
Till den florerande enablingkulturen bidrar en oklar ansvarsfördelning kring missbrukaren: idag finns inga nykterhetsnämnder med uppgift att hålla missbrukare varaktigt nyktra. I många yrkesgrupper är kunskapen dålig om beroendeproblem och manipulationer. En rad teorier om missbruk som sjukdom befriar missbrukaren från personligt ansvar. Konflikträdsla och överklassanarkistiska integritetsideal gör att många yrkesmänniskor ryggar för att gå till botten med missbrukares drogvanor. Kontrollen av t.ex. bidrag eller recept är bristfällig. allt sådant ger ökat spelrum åt både missbruket och dess försvarsmekanismer.
Hela problemet med enabling fick en briljant sammanfattning av en student under en muntlig tentamen vid en kurs i narkokonfliktologi, som jag föreläste hösten 2004 vid S:t Petersburgs universitet. Han sa ”enabling är allt det som gör missbrukaren trygg i sitt missbruk”. Den formuleringen skulle Nils Bejerot ha gillat.
Litteratur
Bejerot N (1978): Missbruk av alkohol, narkotika och frihet, Ordfront.
Bejerot N (1981): Missbruk och missförstånd, Ordfront.
Levine M (1991): Fight Back!, Dell.
Wilson Schaef A (1987): When Society Becomes an Addict, Harper & Row; paperback: Thorsons, 1992.