Av Jonas Hartelius
SNPF Nummer 2, 2005
Ketamin är ett narkosmedel med hallucinogena egenskaper. På grund av ökande missbruk i Sverige har Läkemedelsverket begärt att regeringen skall klassa ketamin som narkotika. Klassningen väntas träda i kraft under sommaren.
Sammansättning och benämningar
Ketamin (Ketaminum NFN) är ett vitt, kristalliskt pulver med svag doft. Det är lösligt i vatten. För medicinskt bruk framställs ketamin vanligtvis som ketaminhydroklorid i standardiserad lösning för injektion.
Som läkemedel har ketamin marknadsförts eller marknadsförs fortfarande under varunamn som Brevinaze, Ketaject, Ketalar, Ketalin, Ketaminol Vet., Ketanarkon, Ketanest, Ketaset, Ketavet, Ketina, Velonarcon och Vetalar.
I missbrukskulturen kallas ketamin för bl.a. ”K”, ”keller”, ”ket”, ”KitKat”, ”special K”, ”vitamin K” samt ”chemical virtual reality”, ”green”, ”mean green”, ”new ecstasy”, ”psychedelic heroin”, ”purple”, ”rock mesc”, ”special la coke”, ”super acid”, ”super C” eller ”Tac et Tic”.
Narkotikakontroll
Läkemedelsverket har den 22 april 2005 i skrivelse till regeringen föreslagit att ketamin skall klassas som narkotika. Ärendet är f.n. under beredning i Socialdepartementet. Beslut väntas under sommaren.
Ketamin är ej internationellt reglerat som narkotika enligt 1961 års allmänna narkotikakonvention, ej heller som psykotropt medel enligt 1971 års psykotropkonvention.
Medicinsk och veterinärmedicinsk användning
Ketamin introducerades 1965 som humanmedicinskt narkosmedel och används alltjämt som sådant. Vid ketaminnarkos uppträder tillfälligt en stegring av puls och blodtryck. Uppvaknandet kan åtföljas av livliga drömmar, med eller utan psykomotorisk aktivitet, som kan manifesteras av förvirring eller irrationellt beteende. Reaktionerna kan bli så kraftiga att de framkallar delirier eller hallucinationer. Biverkningarna vid narkos omfattar bl.a. stegring av puls och blodtryck samt uppvaknandereaktioner, kramper, nystagmus (ögondarrningar) och diplopi (dubbelseende).
Ketamin används även som veterinärmedicinskt narkosmedel.
Missbruksläge
Ketaminets potential som rusmedel upptäcktes redan på 1960-talet. Medlet har sedan dess varit föremål för ett omfattande experimenterande i syfte att utröna dess hallucinatoriska eller ”psykedeliska” (”medvetenhetsvidgande”) effekter.
Ketaminmissbruk har rapporterats från bl.a. Australien, Canada, Ryska Federationen, Spanien och USA. Missbruket har främst haft spridning i vissa musikkulturer (”rave”), inom New Age-grupper samt bland sjukvårdspersonal med god åtkomst till ketamin.
I Sverige har enligt uppgift från poliskällor missbruk av ketamin förekommit i viss omfattning i bl.a. Stockholm under senare år. En ökning av missbruket noterades av Stockholmspolisen under våren 2005, samtidigt med en ökad import av ketamin till privatpersoner.
Huvuddelen av det ketamin som förekommer på missbruksmarknaden härstammar från ursprungligen legal tillverkning, antingen genom stöld från apotek och sjukhus eller genom okontrollerad försäljning från tillverkare. Vid beredning för missbruksändamål förekommer det att man indunstar lösning och finfördelar kristallerna till ett fint pulver. På den illegala marknaden påträffas ketamin i form av indunstade kristaller (pulver) eller tabletter. Avdrift av farmaceutiskt beredd injektionslösning förekommer också. Illegala laboratorier torde vara sällsynta.
Ketamin har också förekommit i blandning med andra narkotika eller andra droger (t.ex. amfetamin, efedrin eller MDMA) och har använts även för att förfalska andra droger (t.ex. sålts som MDMA).
Ruseffekter
Ketamin kan intas för rusändamål genom injektion (intravenös eller intramuskulär), nedsväljning av lösning eller tablett, snusning (intranasal; ”snortande”) eller rökning (inhalation) av förgasat ketamin.
Den rusgivande dosen ketamin har uppskattats till 100 mg vid snusning eller intramuskulär injektion. Ketaminruset varar vid tillförsel av en enstaka dos mellan 20 och 30 minuter. Missbrukare kan dock enkelt förlänga ruset genom att tillföra nya doser om ca 25 mg.
Ketamin har kallats ett ”dissociativt anestetikum”, vilket innebär att det är ett narkosmedel (anestetikum) som frikopplar (”dissocierar”) olika medvetande- eller själsfunktioner genom avbrott i associationsbanor. Dissociationen kan upplevas så stark att missbrukaren får en känsla av att själen eller medvetandet lämnat kroppen. Ruset kan även tolkas som en ”nära dödenupplevelse” eller som att ”man kan se sina egna tankar”.
Kännetecknande för ketaminruset är bl.a. hallucinationer, som kan variera mellan ”kosmiska” och mardrömslika. Det kan innehålla upplevelser av kontakt med döda, upplevelser av telepatisk kommunikation, av förmåga att se in i framtiden osv. Upplevelserna kan bli så starka att de i efterhand känns som ”verkliga”. Ketaminruset anses kunna bli mer intensivt och överväldigande än t.ex. LSD-ruset.
Vid intag av stora doser ketamin kan missbrukaren drabbas av medvetandeförlust på grund av narkoseffekten, eller som missbrukarna själva säger ”ramla i K-hålet” (eng. ”the K-hole”).
Biverkningar under ruset kan omfatta mardrömslika hallucinationer, delirier, desorientering, muskelstelhet, katalepsi (onaturligt stelhetstillstånd i kroppen), kramper, sänkt andningsaktivitet, illamående med uppkastningar samt även paranoia.
Skadeverkningar
Beroenderisken hos ketamin är inte lika markant som för heroin eller kokain men däremot klart omvittnad. Försöksdjur självinjicerar ketamin, vilket är en tydlig indikation på medlets beroenderisk. Längtan eller suget efter rusupplevelsen kan bli stark. Missbrukare kan hamna i intensivmissbruksperioder med regelbundet upprepat intag en eller flera gånger per timme upp till flera dygn eller till dess att den tillgängliga mängden tar slut. Toleransutvecklingen kan bli påtaglig.
Ketamin är giftigt i den betydelsen att det kan framkalla livshotande förgiftningar i doser som förekommer vid missbruk. Giftigheten är dock inte lika hög som för t.ex. heroin eller fentanyl.
Kroppsliga sjukdomar eller skador vid ketaminmissbruk kan omfatta bl.a. hudutslag vid injektionsstället.
Risken för psykiska störningar omfattar psykoser samt personlighetsförändringar. Minnesstörningar kan bestå upp till tre år efter avslutat missbruk. Ekotrippar, dvs. återuppflammande av rusupplevelser utan att medlet tillförts på nytt, har rapporterats efter missbruk av ketamin.
Risken för social insufficiens är stor genom att ketaminmissbrukare kan fastna i ett intensivt missbruk och uppleva ketaminruset som en kontakt med en ”djupare” verklighet. Ketamin kan ha svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter, då medlet är känsligt för inverkan från omgivningen (setting) och missbrukarens förväntan (set).
Ketamin har knappast någon potential som strategisk drog för genomförande av planerade brott. Däremot anses det ha viss potential som våldtäktsdrog.
Ketaminrus kan utlösa våld genom att missbrukaren hallucinerar och samtidigt är smärtblockerad. Han eller hon kan därigenom bli svår att omhänderta polisiärt.
Abstinensreaktionerna kan bli plågsamma men knappast livshotande.
En märklig egenhet hos ketamin är att medlet kan framkalla ett tillstånd som Sinnesjuklagstiftningskommittén (SOU 1964:40, s. 231 f.) kallade ”självförvandling”, dvs. ”att man eftersträvar ett annat psykiskt tillstånd än det man vanligtvis upplever hos sig själv”. För ketaminets del kan detta bli mycket tydligt i form av en strävan efter de ”djupa” upplevelser som beskrivit som ”nära döden” osv.
31 maj 2005
Referenser
FASS: Ketalar®, produktblad 2005-02-16, www.fass.se.
Geschwinde T (1998): Rauschdrogen, 4. Aufl., Springer.
Goodman & Gilman’s Pharmacologic Basis of Therapeutics (2001), 10th ed., McGraw Hill.
Jansen K (2001): Ketamin: Dreams and Realities, MAPS.
Kelly K (1999): The Little Book of Ketamine, Ronin.
Läkemedelsverket (2005-I): Narkotikaförklaring, skrivelse till Socialdepartementet, LV dnr 359:2005/23864 (2005-04-22). (ang. narkotikaklassning av ketamin)
Läkemedelsverket (2005-II): Klassificering av narkotika, avser: ketamin, Dnr 359:2005/23864, april 2005, stencil.
Martindale –The Complete Drug Reference (2002): 33rd Ed., Ed. by S. C. Sweetman, Pharmaceutical Press.
Perrine DM (1996): The Chemistry of Mind-Altering Drugs, American Chemical Society.
SOU 1964:40 Mentalsjukvårdslag, betänkande avgivet av Sinnessjuklagstiftningskommittén.
Stafford P (1992): Psychedelics Encyclopedia, 3rd expanded edition, Ronin.
Valter K & Arrizabalaga P (1998): Designer Drugs Directory, Elsevier.
Walton S (2001): Out of It – A Cultural History of Intoxication, Penguin.