Av Astrid Eklund och Jonas Hartelius
SNPF Nummer 1, 2006
En rapport från Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Stockholm ger rekommendationer om hur nya narkotika bör bedömas i farlighetshänseende enligt narkotikastrafflagen.
Frågan om att bedöma farligheten hos enskilda narkotikapreparat uppkommer när domstolar skall ta ställning till om en brottslig hantering varit av särskilt farlig art enligt 3 § 2 st narkotikastrafflagen (1968:64). I förarbetena till en omarbetning av narkotikastrafflagen (prop. 1980/81: 76, s. 212) noterade departementschefen att:
”mer vikt än f.n. skall läggas vid preparatets farlighet. – – – Exempel härpå är att preparatet verkar starkt vanebildande, såsom heroin, eller är livsfarligt genom sin sammansättning”
Efter hand har farlighetsrekvisitet kompletterats med andra kriterier, bl.a. risk för kroppsliga eller psykiska skador. Vid en ändring av praxis för flunitrazepam (Rohypnol® m.fl.) år 2003 fäste Högsta domstolen vikt vid att medlet till följd av sin avhämmande verkan hade visat sig ha stor potential för att underlätta genomförandet av planerade brott (s.k. strategisk användning). Begreppet ”farlighet” kan ges ytterligare preciseringar.
Narkotikastrafflagens farlighetsbegrepp skiljer sig på väsentliga punkter från dem som kan förekomma vid t.ex. sjukvårdsinsatser eller ordningsingripanden. För att få en systematisk belysning av farlighetsproblematiken i narkotikamål har Åklagarmyndigheten (Utvecklingscentrum Stockholm) genomfört en utredning. Den har haft till uppgift bl.a. att inventera hittills använda farlighetskriterier, precisera nya kriterier samt att bedöma nya preparat. Syftet med rapporten är att ge vägledning för farlighetsbedömningen av narkotika. Farlighetsbedömningarna har stor betydelse för brottsrubliceringen (grovt narkotikabrott etc.) och påföljdsbestämningen.
Farlighetskriterier
Rapporten går igenom etablerad praxis i narkotikamål och anger de kriterier som hittills utvecklats. Dessutom redovisas nya kriterier som kan bli aktuella för framtida narkotika. I allt blir det elva kriterier:
(1) beroenderisk, t.ex. för heroin,
(2) giftighet, t.ex. för GHB,
(3) risk för kroppsliga skador, t.ex. för efedron,
(4) risk för psykiska skador, t.ex. cannabis,
(5) risk för social insufficiens, t.ex. för opium,
(6) risk för oberäkneliga effekter, t.ex. för LSD,
(7) potential för strategisk användning vid genomförande av brott, t.ex. för flunitrazepam,
(8) risk för våld, t.ex. för PCP,
(9) verkan i ytterst små doser, t.ex. för fentanyl,
(10) svåra abstinensreaktioner, t.ex. för barbiturater, samt
(11) risk för självförvandling, t.ex. för ketamin.
Farlighetsrekvisitet hålls öppet med möjligheter att komplettera med ytterligare kriterier om det visar sig att nya narkotika skulle ge upphov till nya typer av farlighet, som idag inte är kända eller beaktade.
Astrid Eklund har lett arbetet och Jonas Hartelius har skrivit rapporten från Åklagarmyndigheten om farlighetsbedömning av narkotika. Foto: UC Stockholm.
F-skala
Ett 40-tal preparat har granskats med förslag till farlighetsklassning. Det gäller främst narkotika som finns på den internationella marknaden men ännu inte förekommit i svenska narkotikamål.
För varje preparat redovisas medlets sammansättning och beredningsformer (t.ex. som pulver eller tabletter), preparatgrupp (t.ex. opiater eller hallucinogener), ruseffekter, skadeverkningar m.m. Dessutom anges även missbruksförekomst i Sverige, omfattning av tillgänglig vetenskaplig litteratur, kända praxisgränser eller vägledande rättsfall samt litteraturreferenser.
Vid en sammanfattande bedömning av farligheten hos ett enskilt preparat bör i första hand hänsyn tas till om preparatet företer någon särskilt hög grad av farlighet, t.ex. giftighet i fråga om fentanyl. I andra hand bör preparatet jämföras med de mera kända medel som det kan ersätta vid missbruk, t.ex. ecstasyvarianten MDEA jämföras med MDMA. Med hänsyn till svårigheten att få fram vetenskaplig dokumentation på samtliga punkter, bör först i sista hand farlighetsbedömningen grundas på en samlad bedömning av farligheten enligt de kriterier som redovisats ovan.
För att skapa enhetlighet föreslår rapporten att både tidigare förekommande och nya narkotika klassas i en skala, från F1 till F6 (farligast). F0 anger att preparatet ej är farlighetsbestämt.
F1 Exempel: kat.
F2 Exempel: bensodiazepiner utom flunitrazepam.
F3 Exempel: cannabis (haschisch, marijuana).
F4 Exempel: amfetamin.
F5 Exempel: MDMA och flunitrazepam.
F6 Exempel: heroin.
Skalan baseras på den praxis som utvecklats efter hand. Den innebär dock att några medel som tidigare separerats i farlighetshänseende (LSD som farligare än MDMA) förs till samma grupp. Skalan används sedan för att ge rekommendationer om nya preparat, t.ex. att det nyligen narkotikaklassade ketaminet skall bedömas vara lika farligt som t.ex. MDMA eller GHB.
Mängdbegreppet
Rapporten visar också på behovet att kunna precisera begreppet ”mängd” inte bara som fysisk vikt (massa) utan även som antalet missbruksdoser. En missbruksdos definieras som den minsta dos som hos en naiv (icke-tillvand) person framkallar ett märkbart rus i form av en tydlig förändring i sinnestillståndet. Den nya preciseringen behövs med hänsyn till att vissa narkotika, t.ex. fentanyl, är verksamma i doser om långt mindre än ett milligram. I rapporten anges också att mängden hanterad narkotika beräknas med avseende på den färdiga beredningens bruttovikt eller antalet beredda missbruksdoser (tabletter, tripper etc.) utan hänsyn till den exakta koncentrationen av ingående narkotika. Undantag kan dock göras vid särskilt höga eller särskilt låga halter.
Framtiden
Rapporten rekommenderar att bevakningen av nya narkotika eller andra droger i andra länder bör ökas så att det blir möjligt att få förvarning om preparat som kan bli aktuella för missbruk i Sverige och därmed även för farlighetsbedömning. I samband med att nya ämnen förklaras vara narkotika enligt narkotikastrafflagen bör en första bedömning göras av respektive medels farlighet till ledning för kommande påföljdsbestämning. Farlighetsbedömningen kan kompletteras efterhand som nya rön blir tillgängliga. Om nya typer av narkotika eller nya missbruksformer ger upphov till nya former av farlighet där hittills använda kriterier är föga tillämpliga, bör nya farlighetskriterier preciseras.
Referens
Farlighetsbedömningar av narkotika, RättsPM 2005:17, Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum Stockholm, December 2005, 123 sidor (stencil).
Astrid Eklund är vice överåklagare vid Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Stockholm, där hon arbetar med bl.a. narkotikamål. Hon har i flera fall företrätt Riksåklagaren i Högsta domstolen då det gällt att få narkotika prövade i farlighetshänseende.
Jonas Hartelius är fil. kand. och styrelseordförande i Svenska Carnegie Institutet, en stiftelse med syfte att främja forksning om drogmissbruk, kriminalitet och andra betydande nutida samhällsproblem. Han har varit sakkunnig i många narkotikamål då det gällt att bedöma farligheten hos nya preparat.