av Carl G. Persson
Fredagen den 16 april 1999, Medicinhistoriska muséet, Karolinska Sjukhuset
Under drygt 40 år har jag haft möjlighet att följa utvecklingen på narkotikaområdet såväl i Sverige som internationellt. Jag har på nära håll – i departementet, som rikspolischef, i Interpol, osv. – sett vilket elände och vilka tragedier narkotikamissbruket för med sig för den enskilde missbrukaren, för familjerna och för samhället. Jag har också på nära håll sett hur tafatta vi har varit när det gällt att hejda utvecklingen, hur våra politiker, av vad slag det vara må, inte velat ingripa i tid med konkreta åtgärder utan helst velat släta över och förringa problemen. Hur många gånger har vi inte från politiskt håll fått höra att ”läget har stabiliserats”, ”det är bättre nu än tidigare”, ”missbruket har planat ut”, osv.
Det är för mig helt obegripligt att våra politiker inte velat ta problemen på större allvar. Det är egentligen först när kraftfulla opinioner krävt åtgärder som det hänt något konkret. Och så försöker man skjuta problemen framför sig genom att tillsätta utredningar. Vi minns väl år 1982 när Ingvar Carlsson tillkallade Hans Holmér m.fl. för att lösa narkotikaproblemet. Vi minns Ingvar Carlssons stolta floskel i sammanhanget: ”Rent hus med knarket”. Därav blev intet!
Samma metod ser vi idag, nämligen hur regeringen försöker glida undan problemen. Efter lång tystnad och inaktivitet tillsatte man i maj i fjor åter en utredning för att se över narkotikapolitiken. Så är frågan åter begravd de närmaste 3-4 åren innan några större förbättringar i narkotikapolitiken kan genomföras, och detta allt under det att situationen förvärras katastrofalt.
Tillbakablick
Innan jag går in på opinionsläget idag skulle jag med ett par ord vilja peka på ett par viktiga händelser under årens lopp.
- I slutet på 1960-talet prövade vi faktiskt i vårt land metoden med legalförskrivning av narkotika. En högröstad opinion hävdade att man skulle bota narkotikamissbruk med mer narkotika. Dåvarande medicinalstyrelsen gav efter och medverkade till ett försök. Detta ägde rum under tiden maj 1965 — april 1967. En doktor Åhström fick tillstånd att skriva ut narkotika till missbrukarna. Under tiden försöket pågick skrev han ut 3,5 miljoner normaldoser centralstimulantia och 600 000 normaldoser opiater. Det var först när missbrukarna började dö som försöket stoppades. Då hade grunden lagts för en bredare missbruksepidemi i vårt land. Försöket var en katastrof. Och det är just legalförskrivning av narkotika som man idag pläderar för i åtskilliga länder i Europa!
- År 1969 genomförde vi inom polisen en offensiv mot narkotika. Genom att koncentrera polisinsatserna ville vi visa politiker och massmedia att det redan då fanns narkotika spridd över hela vårt land samt att det genom kraftiga insatser från polisens sida gick att tränga tillbaka spridningen av narkotika och missbruket. Polisoffensiven blev en obestridlig framgång, men med hänsyn till alla andra polisiära uppgifter tvingades vi att successivt dra ner på insatsen. En viktig följd av offensiven blev att regeringen fann sig föranlåten att lägga fast ett särskilt program mot narkotikamissbruket. – Tyvärr är det så idag att polisen i många större europeiska städer mer eller mindre gett upp kampen mot narkotika.
- Ett beslut med förödande konsekvenser fattade Riksåklagaren år 1972 då han beslöt att åtal skulle underlåtas för ringa innehav av narkotika. Det ledde självfallet till att när man langade narkotika stoppade man på sig just så mycket som var tillåtet och gick sedan till ”varulagret” och hämtade en ny dos inom det gällande gränsvärdet. Det blev så att säga fritt fram att langa narkotika bara man höll sig inom gränsvärdet. Gränsvärdena var i början ganska låga men höjdes successivt och mot slutet av 1970-talet avskrevs utan påföljd innehav av 20-25 gram hasch eller 50 påsar amfetamin (à 0,1gram). Denna praxis fick förödande konsekvenser men pågick ända till januari 1980 då den nye riksåklagaren utfärdade nya riktlinjer.
- År 1998 fick vi äntligen en lag som förbjöd själva missbruket av narkotika. Efter utomordentligt kraftiga opinionsyttringar – 95 % stödde kravet – ansåg sig politikerna tvingade att införa förbudet. Men samtidigt gjorde man lagen verkningslös genom att konstruera den så att det inte blev möjligt för polisen att ta vare sig urinprov eller blodprov eller göra husrannsakan. Lagen blev ett slag i luften.
- Efter ytterligare starka påtryckningar förmåddes politikerna 1993 att ändra lagen genom att införa fängelse i staffskalan. Därigenom fick man möjlighet att ta urinprov.
- En positiv utveckling kan vi se inom arbetslivet. Där har successivt möjligheten att ta prov tvingat sig fram. Man har insett riskerna med att ha narkotikamissbrukare i vår högteknologiska industri. Framför allt Ulric Hermansson och Nils Gärdegård har bidragit till denna utveckling under det att t.ex. LO motarbetat den. Och regeringen har inte vågat ta upp frågan lagstiftningsvägen utan man måste stödja sig på domar från arbetsdomstolen.
- När det gäller polisens och socialvårdens insatser under senare tid har de tyvärr kraftigt försvagats, främst på grund av bristande resurser. Kraftiga nedskärningar har ägt rum. För polisens del har man i samband med alla organisationsförändringar slagit sönder narkotikaavdelningar och narkotikarotlar. Till följd därav håller bl.a. specialistkunskaperna inom polisen på att tunnas ut.
En sak som alltid förvånat mig är att politikerna inte tycks fatta hur opinionsläget är i vårt land när det gäller narkotika. Svenska folket är emot allt vad narkotika heter. Politiker brukar ju vara känsliga för starka opinioner för att försöka få så många röster som möjligt, men det gäller uppenbarligen inte för narkotika.
SIFO-undersökningen
För att visa vad svenska folket fortfarande tycker, lät vi inom Carnegie-Institutet tillsammans med Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) i november i fjor genomföra en SIFO-undersökning som klart och tydligt visar opinionsläget.
Hela 96 % av svenska folket anser att det behövs kraftfullare åtgärder från samhällets sida för att hejda narkotikamissbruket. För det socialistiska blocket är siffran så hög som 98 % ; (socialdemokraterna drygt 99 % och vänsterpartiet 96 %). För det borgerliga partierna M + Fp + C + Kd är motsvarande siffra 97 %.
Även inom de fackliga organisationerna visar siffrorna klart och tydligt att man vill ha kraftfullare åtgärder mot narkotikamissbruket. Motsvarande siffra är för LO 97 %, för TCO 98 % och för SACO 92 %.
På frågan om vår narkotikapolitik borde mjukas upp, bli strängare eller vara oförändrad svarade 88 % att den bör bli strängare, 7 % oförändrad och endast 2 % vill att den mjukas upp 3 % vet ej.
Sedan 1988 är det förbjudet att konsumera narkotika. På frågan om det även i framtiden bör vara förbjudet att konsumera narkotika svarade 95 % ja och 4 % nej.
När man bryter ner svaren på ålder, kön, partisympati och facklig organisation finner man mycket små skillnader. Det är ett samstämmigt fördömande av narkotika och krav om kraftfullare åtgärder från samhällets sida. Ett litet undantag kan man dock läsa ut ur materialet. De yngre männen, 15-29 år, är något positivare till en uppmjukad narkotikapolitik än alla andra. Sålunda anser 9 % av 15-29-åringar att det inte behövs kraftfullare åtgärder samt att det inte skall vara förbjudet att använda narkotika. Alla andra grupper ligger på 4 % eller lägre i svaren på samma frågor. Möjligen har pojkar och yngre män börjat ta intryck av den propaganda för fri narkotika som bedrivs ute i Europa och i vissa, främst akademiska kretsar i vårt land samt av det förhållandet att det idag finns så gott om narkotika också i Sverige.
Sammantaget står det emellertid helt klart att svenska folket är emot allt vad narkotika heter. Det borde därför vara en angelägen uppgift för våra politiker att verkligen vidta kraftfulla åtgärder mot narkotikamissbruket innan det blir för sent att hejda en förödande utveckling. Det krävs också ett kraftfullare agerande av svenska regeringen när det gäller utvecklingen i Europa. Får denna utveckling pågå som hittills kommer det att bli ett allvarligt hot också mot vårt land.
Läget när det gäller narkotika är idag allvarligt. Narkotika väller in i landet, resurserna inom polis och socialvård minskar, ungdomar tar inte riskerna på allvar utan påverkas av situationen ute i Europa.
Och ute i Europa pågår en skrämmande utveckling. Starka krafter vill släppa narkotika fritt, inom EU-parlamentet finns starka politiska krafter för liberalisering, bl.a. socialdemokrater i t.ex. Tyskland, Holland och Danmark. En upplösning är på gång. I en rad stora städer har man redan gett upp kampen mot knarket. Läget är verkligen allvarligt.