Av Jonas Hartelius
SNPF Nummer 3, 2005
Utvecklingen av narkotikamissbruk och narkotikahandel i Kina sedan slutet av 1700-talet har haft en avgörande betydelse för internationell narkotikakontroll.
För 200 år sedan hade Kina en av världens största ekonomier. Landet dominerade produktionen av té, siden och porslin. Exportinkomsterna var lysande och valutareserven innehöll mycket silver. Västländerna letade efter produkter att sälja i motaffärer med Kina och fann opium lukrativt. Britterna hämtade sitt opium främst från Indien, där de hade ett regeringsmonopol.
Redan 1773 hade Brittiska Ostindiska Kompaniet sänt sin första last opium till Kina och därmed bidragit till att sprida en begynnande opiumvana. Opiumhandeln i Kina fick snabbt alarmerande omfattning. Landets regering fann två skäl att ingripa. Ett var att värna folkhälsan och motverka socialt förfall. Ett annat – och i praktiken mera pressande – var att hindra utflödet av silver som betalning för opiumimporten. År 1838 uppgick denna till 48 000 kistor (om vardera ca 70 kg).
Vid samma tid utbröt meningsskiljaktigheter inom hovförvaltningen om hur man skulle hantera situationen. Kejsaren rådfrågade sina guvernörer. Vissa talade för legalisering och beskattning av handeln för att dra in medel till statskassan. Andra, bland dem guvernören Lin Zexu, förespråkade förbud mot all handel men även vård och straff för brukarna. I sin promemoria till kejsaren klagade Lin över att kineserna spenderade 100 miljoner tael (à 38 gram silver) på opium samtidigt som regeringens hela budget uppgick till 40 miljoner tael. Han fick vida befogenheter att städa ut opiet.
Lin skrev 1839 ett brev direkt till drottning Victoria av Storbritannien. Han beklagade sig över att hennes landsmän tillät sig att sälja en skadebringande vara i Kina samtidigt som den var förbjuden i deras hemland (vilket den inte var, men opiumrökning förekom inte i Storbritannien, bara drickande av tinktur). Brevet avsändes men nådde aldrig Victoria.
Med stöd av 20 år gamla men sällan tillämpade lagar som förbjöd opiumimport tog Lin 20 000 kistor opium i beslag från brittiska och franska handelsmän.
Opiumkriget
Kolonialmakterna slog tillbaka med militära medel. Under tre år utkämpades vad som skulle gå till historien som ”opiumkriget”. När det var över hade Storbritannien och Frankrike tilltvingat sig rätten att sälja opium i Kina. Ett nytt krig 1858 – 1859 vidgade deras möjligheter att sälja opium. Missbruket ökade hastigt, och opiumimporten uppgick år 1879 till över 100 000 kistor.
Britter, fransmän och till någon del även holländare och amerikaner gjorde stora vinster. För den brittiska regeringen hade skatteintäkterna från opiumhandeln fram till 1870 ökat från omkring 5,5 procent till omkring 14 procent av budgeten. Ett förslag i underhuset om att förbjuda opiumhandeln föll med stor majoritet samma år. För den brittiska administrationen i Straights Settlements (med bl.a. Singapore) gav opiummonopolet under många år kring år 1900 omkring 50 procent av skatteuppbörden. Först 1917 avskaffades det brittiska opiummonopolet i Indien.
Opiumsituationen i Kina förvärrades snabbt i slutet av 1800-talet. En period försökte regeringen konkurrera med västerlänningarna och sälja eget opium, dock med ringa framgång. År 1906 beslöt regeringen att förbjuda handeln. Men den hade svårt att upprätthålla förbudet, eftersom smugglingen blivit internationell storhandel med många fria och starka aktörer. Nationalistledaren Chiang Kai-shek sålde under mellankrigstiden opium för att finansiera sin armé. När Japan angrep Kina 1937 importerade japanerna stora mängder opium för att hålla det kinesiska folket lugnt och medgörligt.
Under tiden hade opinionen i västländerna börjat svänga. I USA och Storbritannien hade man själva sett opiumrökningens vådor. Författare, forskare, nykterhetsvänner och präster började kritisera den omoraliska handeln. Internationellt samarbete framstod som nödvändigt för att hejda opiummissbruket.
En första internationell opiumkommission sammanträdde 1909 i Shanghai. Tre år senare skrevs i Den Haag den första internationella opiumkonventionen, med särskilda regler om handeln med opium till Kina. Ur detta arbete kom sedan en rad internationella fördrag om narkotikahandel m.m. Idag har reglerna samlats i FN:s narkotikakonventioner (1961, 1971 och 1988).
För att få ett perspektiv på omfattningen och skadan av den brittiska opiumimperialismen har W. Travis Hanes och Frank Sanello (2002, s. xi) gjort följande jämförelse:
”Föreställ Er detta scenario: kokainkartellen från Medellin i Colombia startar en framgångsrik militär offensiv mot USA och tvingar sedan USA att legalisera kokain och att tillåta importen av drogen till fem stora amerikanska hamnar utan kontroll eller beskattning från USA:s sida. Den amerikanska regeringen samtycker också till att låta narkotikakungarna styra alla colombianer som agerar i dessa städer, dessutom skall USA betala krigsskadestånd på 100 miljarder dollar – vilket är colombianernas kostnad för att föra krig för att importera kokain till Amerika… En liknande situation inträffade inte bara en gång utan två gånger i Kina under 1800-talet. I båda fallen var det – i stället för brottsliga colombianska narkotikalangare – den mest tekniskt avancerade nationen på jorden, Storbritannien, som tvingade på Kina liknande villkor.”
Antiopiumkampanj
Efter utropandet av folkrepubliken 1949 genomförde Mao Zedong fullt ut Lins program mot opium. Antalet opiummissbrukare var då minst 10 miljoner, enligt andra uppskattningar 40 miljoner. År 1951 lanserade myndigheterna en stor antiopiumkampanj.
Kampanjen stämplade opiumrökningen som ”imperialismens gissel” för att brännmärka den som omöjlig att försvara eller fortsätta. Opiumslaveriet framställdes som ett exempel på hur främmande makter hade förtryckt och exploaterat det kinesiska folket under mer än 100 år. Opinionsbildningen intensifierades. Särskilda ”antiopiumdagar” utlystes. Tidigare missbrukare framträdde och berättade om sina erfarenheter för att mana andra att sluta. Lokala antiopiumkommittéer bildades med uppgift att lokalisera och stänga opiumhålor samt spåra upp missbrukare. Dessa ålades obligatorisk registrering. Någon mer avancerad medicinsk behandling var det inte fråga om, i bästa fall kunde missbrukarna få två veckors avvänjningskur. Återfallsmissbrukare skickades till omskolning i arbetsläger. Grova narkotikabrottslingar avrättades. Den inhemska odlingen av opium reducerades till endast så mycket som behövdes för att framställa läkemedel. Många opiumrökare flydde till Hong Kong.
På två år kämpade kineserna ner världens mest omfattande massmissbruk av narkotika. Några år senare tillkännagav myndigheterna att opiumproblemet var löst.
Efter långt mer än 100 år av opiummissbruk hade det kinesiska folket befriat sig från bördorna av kolonialmakternas narkotikahandel. Denna beskrevs av kinaexperten John K. Fairbank (cit. i Trocki, 1999, s. 162) som ”det längst fortsatta och mest systematiska internationella brottet i modern tid”.
Erfarenheter
Kinas folk och statsledning gjorde under 200 år av narkotikahandel och narkotikamissbruk dyrköpta erfarenheter. De såg att opiumrökningen snabbt ledde till beroende och att det var svårt att bryta missbruket. De förstod att opium och andra narkotika inte skulle kunna hanteras som vilken vara som helst med fri handel.
Kineserna vädjade länge om internationellt samarbete i kampen mot opiumhandeln. Men detta kom till stånd först sedan de inhemska opinionerna i bl.a. Storbritannien och USA hade vaknat till insikt om handelns förödande verkningar. Och det skulle dröja länge innan kineserna fick handgripligt stöd. Till sist fick de ändå göra hela arbetet själva med att utplåna opiummissbruket.
Kineserna insåg att om de skulle kunna komma till rätta med mer än 100 års missbruk av opium och andra narkotika, skulle det krävas en total samhällelig mobilisering. Missbruket stämplades som samhällsfientligt. Att röka opium var inte längre en privatsak.
Inget västland har åstadkommit något liknande som kineserna i narkotikakampen, trots alla proklamationer om ”krig mot narkotikan”, ”rent hus med knarket” eller ”mobilisering mot narkotika”.
Referenser
Dikötter F, Laamann L, Zhou X (2004): Narcotic Culture, University of Chicago Press.
Hanes WT, Sanello F (2002): The Opium Wars, Sourcebooks.
Hartwich C (1913): Die Menschlichen Genussmittel, Tauchnitz.
Hedenius P (1859): Om opium, Leffler.
LaMotte EN (1920): The Opium Monopoly, Macmillan.
Lowinger P (1977): The Solution to Narcotic Addiction in the People’s Republic of China, Am. J. Drug and Alcohol Abuse, vol. 4, s. 165 – 178.
Sandahl OT (1873): Om opium, Klemmings.
Trocki CA (1999): Opium, Empire and the Global Political Economy, Routledge.